SILL ELLER STRÖMMING

sill eller srömming
Clupea harengus



I höjd med Kalmar, breddgrad 59° 30' och norr därom, är benämningen strömming och räknades tidigare som en självständig art. En sill från Västerhavet har ett förhållandevis kort huvud jämfört med en strömming från Östersjön. Sillen från Västerhavet uppnår en längd på 23-30 cm. Strömming från norra Östersjön är något kortare och har en längd på 15-24 cm och har successivt lägre antal ryggkotor ju längre in i Bottniska viken den kommer från. Man tror att det beror på den gradvis minskade salthalten, ju längre norrut man kommer. Trots de påtagliga skillnaderna i utseende och skelett mellan sill och strömming, och att smaken som anrättad matfisk är väsentligen olika, räknar ändå biologer numera de båda slagen till samma art.
Sillens vikt varierar mellan 40 och 200 gram. Sillen kan uppnå en ålder av 25 år, men den normala åldern är 10 år.
Sill är den vanligaste fiskarten på jorden. Den förekommer i stora stim, bland annat i Östersjön och på båda sidor av Atlanten. Den kan bli mer än 50 cm lång och uppnå en vikt av mer än ett halvt kilo. Den största kända strömming som fångats i Östersjön var 51 cm och vägde över ett kilo. Sillens föda består huvudsakligen av krill, hoppkräftor och mindre fiskar. Sillen är i sin tur bytesdjur för sälar, valar, torsk, andra större fiskar och människor. Strömmingen äter främst hinn- och hoppkräftor, framförallt som ung, men som vuxen även pungräkor, märlkräftor och ibland även småströmming.
Traditionellt har namnet strömming använts för sill fångad i större delen av Östersjön. På en kunglig begäran från 1500-talet drog man en gräns där sill fångad öster om en linje mellan Kalmar och den polska kusten skulle kallas strömming. Det svenska namnet strömming har ett okänt ursprung, men tros komma från fornsvenskans 'strömling' eller från en förminskningsform av ordet 'strömil', som beskriver en som far fram i flock, och som ytterst är avlett av 'strömma'. I dag vet man att det är samma art. Skärströmming eller skärsill kallas sådan strömming fångad i svenska skärgården eller inomskärs. Namnet strömling finns även i andra språk som talas längs Östersjön och Nordsjön. Ordet strömming härstammar också från sveamålet, medan man i götamålet sade sill. Ändå fick Kalmar, som ligger i södra Götaland, bilda gräns för var fisken skall kallas "strömming" respektive "sill".
Den största anledningen till att sillen i större delen av Östersjön givits ett eget namn är nog framförallt att artens egenskaper stegvis förändras ju längre in i Östersjön den simmar. Till exempel minskar antalet ryggkotor, huvudet blir längre och fetthalten minskar. Förändringarna sker framförallt på grund av att Östersjöns låga salthalt utsätter enskilda sillar för stress.
Normalt förekommer två mer framträdande lekperioder under året. Höst och vår leker sillen på ett vattendjup mellan 0 och upp till mer än 140 meter. Sillen blir i Västerhavet könsmogen vid 3-4 års ålder och i Östersjön vid 2-3 års ålder. Höstlekande strömming, som anses ha dominerat fångsterna fram till mitten på 1900-talet minskade starkt under 1900-talets andra hälft och har visat tecken till att öka först nu på 2000-talet.
Sillen söker sig till bankar ute i havet, men leker även direkt vid stränder inne vid kusten eller i skärgårdar. Strömmingen föredrar hårdare underlag men leker helst på styvare växtlighet. Den undviker helt mjukt underlag som lera. Däremot kan den lägga rommen på allt från sand, sten, berg, musslor till fingrenade alger. För att avgöra om underlaget duger känner den av bottenmaterialet med sina bukfenor innan rommen eller mjölken släpps ut i portioner mellan vilka fisken lämnar botten för en kort stund. För vårlekarna i Stockholms södra skärgård ligger toppen ungefär i början till mitten av juni. Högst upp i Bottenviken sker leken ännu senare och i södra Östersjön sker leken redan i mars-april. Lekperioden är dessutom ofta ganska utdragen. Man kan faktiskt hitta lekmogen strömming under nästan hela året, men huvuddelen av leken sker när vattentemperaturen är mellan cirka 8 och 12 grader. I början på vårleken sker leken först nära kusten och flyttar sedan längre ut mot öppet hav där lämpligt temperaturintervall då påträffas. Höstlekande strömming leker främst längre ifrån kusten eftersom rätt temperatur mestadels påträffas längre ut under hösten.
Befruktningsprocenten ligger oftast omkring 98-100 %, och dödligheten är normalt låg under rommens utvecklingstid, omkring 5-10 %. Fingrenade alger har visats påverka rommens överlevnad negativt på flera håll i Östersjön, framför allt i juni månad. Under 1900-talets senare decennier krympte lekområdena i utbredning på grund av ökad grumlighet i vattnet och att algbältena därmed tvingades närmare ytan.