SYDLIG HUNDHAJ

 

sydlig hundhaj

Mustelus mustelus

 

 

 

 

kännetecken:Sydliga hundhajen är en långsmal haj med grå- eller blåaktiga till gråbruna sidor och rygg, och nästan vit buk. Honan blir som vuxen omkring 80 cm, medan hanen blir drygt 70 cm. Som mest kan de emellertid bli 110 respektive 165 cm. Likt de flesta hundhajar har den platta tänder som sitter tätt ihop så de bildar en yta avsedd att krossa bytesdjurens skal med. Största vikten är omkring 30 kg.Födan utgörs främst av kräftdjur, men den tar även benfiskar och bläckfiskar. Den sydliga hundhajen lever på kontinentalhyllorna och dess sluttningar, vanligtvis på ett djup mellan 5 och 50 m. Den kan dock gå ner till åtminstone 350 meters djup.Arten är levandefödare, där fostrets gulesäck övergår till ett slags placenta som förmedlar näring från modern till fostret. Efter en dräktighet på mellan 10 till 11 månader föder honan under sommaren mellan 4 till 15 ungar med en längd av omkring 40 cm.Den sydliga hundhajen lever i östra Atlanten från Brittiska öarna och Frankrike via Medelhavet, Madeira och Kanarieöarna till Sydafrika. Den förekommer även i Nordsjön.

NORDLIG HUNDHAJ

nordlig hundhaj
Mustelus asterias




kännetecken:Nordliga hundhajen är en långsmal haj med grå- eller blåaktiga till gråbruna sidor och rygg, och nästan vit buk. Sidorna har ett stort antal vita, stjärnformade fläckar. Hajen blir vanligtvis omkring 85 cm lång, något mindre för hanen, även om den som mest kan bli omkring 140 cm. Likt de flesta hundhajar har den platta tänder som sitter tätt ihop så de bildar en yta avsedd att krossa bytesdjurens skal med. Största vikten är omkring 30 kg.Födan utgörs av kräftdjur som krabbor, eremitkräftor och hummer. Även musslor tas. Arten har därför specialiserade, platta tänder som bildar en flat "tandmatta" avsedd att krossa födan. Den nordliga hundhajen lever på kontinentalhyllorna nära sand- och grusbottnar. Den kan gå ner till över 100 meters djup.Den nordliga hundhajen blir könsmogen mellan 2 och 3 års ålder. Honan, som föder levande ungar, är dräktig i mellan 10 och 12 månader. Hon föder under sommaren mellan 10 och 15 ungar med en längd av ungefär 30 cm.Arten finns i östra Atlanten från Mauretanien och Kanarieöarna, via Medelhavet till Nordsjön. Påträffas sällsynt i Sverige.

HAVSGÖS

havsgös
Argyrosomus regius



kännetecken:
Havsgösen är avlång med stora fjäll och en dubbel ryggfena, där den främre, taggstråliga delen är hög men kort, och den bakre är mjukstrålig. Färgen på ovansidan är gråbrun, mörkare på ryggen och ljusare på sidorna. Buken är silvrigt ljus, och munhålan är gul.
Maxlängden är 220 cm, även om den vanligtvis inte blir mer än 150 cm. Maximala vikten har uppmätts till 103 kg.
Arten är semipelagisk och kan gå ner till 300 meters djup. Den föredrar sandbotten. Havsgösen kan gå in i flodmynningar, ungdjur kan även gå upp i floderna. Födan utgörs av fiskar och pelagiska kräftdjur.
Arten leker under våren och lägger pelagiska ägg.Havsgösen finns i östra Atlanten från Island, runt Brittiska öarna via Nordsjön och Sydnorge till Medelhavet, Svarta havet och Västafrika. Den finns även i Röda havet, dit den har kommit via Suezkanalen.

SKÄGGSIMPA

skäggsimpa
Agonus cataphractus



kännetecken:Som alla pansarsimpor är skäggsimpan helt täckt av benplåtar, Buken är flat, och huvudets undersida är försedd med en mängd känseltrådar, därav namnet. Nosen är dessutom försedd med två större skäggtömmar samt med fyra taggar. Den främre delen av ryggfenan, som är försedd med taggstrålar, är nästan ihopväxt med den bakre, mjukstråliga delen. Stjärten är lång och smal. I samband med lektiden får bröstfenorna en brandgul ton. Arten kan bli upp till 21 cm lång, men blir oftast inte mer än omkring 14 cm.Skäggsimpan är en bottenfisk som föredrar mjuka bottnar från grunt vatten till 270 meters djup. Födan består av havsborstmaskar och bottenlevande kräftdjur, som letas upp med de många känseltrådarnas hjälp. Arten vandrar till djupare vatten under vintern.Lektiden infaller under våren, under vilken honan lägger upp till 3 000 ljusgula till orangefärgade ägg på bottnen. De kläcks först efter 3 månader. Ynglen är pelagiska den första tiden.Skäggsimpan finns från Island och farvattnen kring de Brittiska öarna till Nordsjön, går in i Östersjön fram till Bornholm, samt norrut längs Norges kust till Vita havet. Förekommer längs svenska väst- och sydkusten, tillfällig i Finland.

STÖRRE KUNGSFISK

större kungsfisk
Sebastes norvegicus


En klart rosafärgad fisk med stora ögon och 5 trubbiga taggar på gällocket. Den nedersta av dessa är vänd nedåt (viktigt artkännetecken). Ryggfenan är mycket lång och uppdelad i två sektioner: en främre, längre del, med kraftiga taggstrålar, och en bakre, högre del med mjuka fenstrålar. Den större kungsfisken kan bli upp till 100 centimeter lång och kan väga upp till 15 kilogram.
Lever på 100 till 1000 meters djup. De yngre fiskarna håller sig närmare kusten, på grundare vatten, än de äldre.
Större kungsfisken livnär sig av fisk och större kräftdjur. Den kan bli upp till 60 år gammal.Leker under hösten. Fisken är levandefödare med inre befruktning, och hanen har ett särskilt parningsorgan. Honan föder under våren mellan 50 000 och 350 000 ungar med en längd av 5 till 7 millimeter, som är pelagiska tills de blir 3 till 4 centimeter långa. De är silverfärgade som unga, och får inte föräldrarnas rosa färg förrän de når en längd av 15 till 20 centimeter.Nordatlanten från New Jersey till Kanada i norra Nordamerika, vidare över Grönland, Island, Svalbard till Skagerack, norra Nordsjön och sällsynt i Kattegatt..

DJUPHAVSKUNGSFISK

djupavskungsfisk
Sebastes mentella




Djuphavskungsfisken är klart rosafärgad precis som större kungsfisken och påminner över huvud taget om denna; den har dock ett kraftigt benutskott framtill på underkäken, och ännu större ögon än större kungsfisken. Den har tidigare ansetts vara en underart till denna. Största konstaterade längd är 58 cm.Arten är en pelagisk stimfisk som lever i djuphavet mellan 300 och 1 400 meters djup. Den föredrar vattentemperaturer mellan 2 och 5 °C. Fisken är levandeförare. Födan utgörs av lysräkor, märlkräftor, bläckfiskar, pilmaskar och småfisk. Djuphavskungsfisken kan bli upp till 75 år gammal.Utbredningsområdet utgörs av Nordatlanten från Baffinbukten till Nova Scotia i Kanada, österut över Grönland, Island och Färöarna till Norska havet och norrut till Spetsbergen och södra Barents hav.

MINDRE KUNGSFISK

mindre kungsfisk
Sebastes viviparus






kännetecken:En klart rosafärgad fisk med stora ögon och 5 spetsiga taggar på gällocket. Den nedersta av dessa är vänd bakåt (viktigt artkännetecken). Färgen är ljusare än hos större kungsfisken. Den kan ofta ha upptill 5, ganska otydliga, mörkare tvärband på ryggen. Ryggfenan är mycket lång och uppdelad i två sektioner: En främre, längre del, med kraftiga taggstrålar, och en bakre, högre del med mjuka fenstrålar. Den mindre kungsfisken kan bli upp till 35 centimeter lång och kan väga upp till 2 kilogram.
Lever i stim på 10 till 300 meters djup, sällsynt ända ner till 750 meter. Drar sig närmare kusten på sommaren. Den mindre kungsfisken kan bli upp till 40 år gammal.
Mindre kungsfisken livnär sig av småfisk och mindre kräftdjur.Leker under hösten. Fisken är levandefödare med inre befruktning, och hanen har ett särskilt parningsorgan. Honan föder under våren upp till 30 000 3 till 5 millimeter stora ungar, som är pelagiska tills de når en längd av 3 till 4 centimeter. De är mer eller mindre silverfärgade som unga.Nordatlanten från nordvästra delen till den östra vid Island, norra Norge till Skagerack, norra Nordsjön och sällsynt i Kattegatt.

FLÄCKIG HAVSKATT

fläckig havskatt
Anarhichas minor


kännetecken:Den fläckiga havskatten har en avlång kropp med ett stort huvud. Kroppen är ljust gulbrun till gråbrun med flera mörkare fläckar. Även den långa ryggfenan är fläckig. Den något ljusare buken är dock fri från fläckar. Käkarna har samma kraftiga muskler och krosständer som hos övriga havskattfiskar. Den kan bli upp till 180 centimeter lång, och väga upp till 26 kilogram. (Fiskerekordet lyder på 27,9 kilogram.Den fläckiga havskatten är en solitär bottenfisk som föredrar sand- och dybottnar på upptill 600 meters djup. Den lever främst på musslor, snäckor, sjöborrar och kräftdjur.Den fläckiga havskatten leker under våren, då honan kan lägga upp till 50 000 ägg i klumpar på bottnen. Ynglen är pelagiska i några månader.
Fisken lever huvudsakligen i norra Atlanten från Nova Scotia, södra Grönland, Island och Färöarna längs norska kusten till Vita havet i nordöst och Bergen i söder.
Den fläckiga havskattens utbredningsområde sträcker sig ungefär mellan 81°-42° nordlig bredd och från 71° västlig till 59° östlig längd. Den föredrar ett temperaturintervall mellan -1,3 och 9°C^.

PAILONHAJ

pailonhaj
Centroscymnus coelolepis



kännetecken:Pailonahajen har en förhållandevis kraftig kropp för att vara en pigghaj, med en kort, trubbig nos och korta gälbågar. Färgen är enfärgat brunsvart; ungfiskar är dock mer blåaktigt svarta än bruna. Huden är försedd med stora, men inte speciellt vassa hudtänder. De två ryggfenorna är små. Som de flesta pigghajar har den en tagg främst i varje ryggfena, men taggarna är mycket små och till största delen dolda av hud. Tänderna är olika i över- och underkäke; de övre tänderna är smala och spetsiga, medan de undre är breda, utan spets men med en skärande kant.
 Hanar betraktas som vuxna vid en längd av 80 cm, honor vid 100 cm. Maxlängden ligger vid 120 cm.Arten lever längs kontinentalsockelns sluttningar och vid havsbottnen på ett djup mellan 130 och 3 700 m, vanligtvis under 400 m. Födan består av andra hajar, benfiskar, ryggradslösa djur (som snäckor), as (sälar och valar samt bläckfiskar. Den kan även bita mindre köttstycken ur större, levande byten på samma sätt som cigarrhajen.Pailonahajen är levandeförare, och honan föder mellan 13 och 17 ungar med en längd av 27 – 30 cm. Under utvecklingen får fostren näring från sin gulesäck; ingen näring erhålles alltså via honan. Honorna blir könsmogna vid en längd mellan 90 och 100 cm, hanarna vid 70 till 75 cm längd.I östra Atlanten finns arten från Island, längs västra Brittiskaöarna, Frankrike och Iberiska halvön till norra Västafrika och återigen längs Sydafrikas kust. Den går även in i västra Medelhavet. I västra Atlanten finns den från Newfoundland i Kanada till Delaware i USA. Den finns även i västra Stilla havet runt Japan, Nya Zeeland och Australien samt i västra Indiska oceanen vid Seychellerna.

SPANSK MAKRILL

spansk makrillScomber japonicus



kännetecken:Den spanska makrillen liknar den vanliga makrillen med blågrön rygg och ljusare sidor och buk. Till skillnad från makrillen har den grönaktiga till blågrå fläckar under sidolinjen på bakre delen av kroppen. Stjärtroten har 5 småfenor. Ryggen har smala, mörka våg- och zigzaglinjer. De individer som lever i Atlanten har enfärgad buk, medan populationen i Stilla havet har våglinjer på buken. Längden når vanligtvis upp till 30 cm, även om Stilla havspopulationen kan bli längre; 64 cm är längdrekordet. Vikten kan nå upp till 2,9 kg.Arten är en pelagisk stimfisk som lever nära kusterna. Den vistas vanligtvis på ett djup mellan 50 och 200 m, även om den kan gå ner till 300 m. Den spanska makrillen är nattaktiv, och håller sig nära bottnen under dagen. Födan består av olika fiskar, bläckfisk och kräftdjur som bland annat hoppkräftor. Leken sker i grupp, och ägg och larver är pelagiska. Högsta konstaterade ålder är 18 år.Arten finns nära kusterna i Atlantens och Stilla havets varmare vatten. Den saknas i Indiska oceanen utom vid östra Sydafrikas kust. I Atlanten finns den från Engelska kanalen (sällan längre norrut) via Medelhavet till Sydafrika, och från nordvästra USA till norra Sydamerika. I Stilla havet lever den från norra USA till nordligaste Mexiko, och längs större delen av östra Sydamerika utom den allra sydligaste delen. Den finns även från Sydostasien upp till norra Japan.

TAGGMAKRILL

tagmakrill
Trachurus trachurus



kännetecken:Taggmakrillen påminner till kroppsformen om makrillen, men är mera ihoptryckt, samt har en sidolinje som består av stora, skivlika, kölade fjäll, som är försedda med en bakåt riktad tagg. Färgen är silverskiftände, och på gällocket finns en svart fläck. Längden är upp till 70 cm och vikten till 2 kg.Taggmakrillen är en pelagisk stimfisk, som lever av djurplankton, kräftdjur, bläckfisk och småfiskar. Den lever vanligtvis på 100 till 200 meters djup, men kan gå ner till över 1 000 meter, Under vintern söker den sig närmare botten, och kan också ta bottenlevande djur.Det västliga beståndet (från Biscayabukten till Irland) leker under tidig vår, medan beståndet i Nordsjön vandrar till centrala Nordsjön, Skagerack och Kattegatt där de leker under sommaren. Leken sker i grupp, under vilken de deltagande individerna avger ägg och mjölke samtidigt. Honan kan lägga upp till omkring 140 000 ägg. Både äggen och ynglen är pelagiska. Ynglen brukar leva under skivan av den röda brännmaneten, där de får skydd mot fiender.Den förekommer från norra Norge och södra Island söderut via Brittiska öarna, Europas atlantkust, Medelhavet med Svarta havet och längs Afrika ner till Sydafrika. Den går även in i Östersjön fram till Bornholm..

RÄVHAJ

rävhaj
Alopias vulpinus)



kännetecken:Rävhajen kan bli från 2,5 upp till omkring 6 meter lång och väga 450 kilogram. Ett kännetecken för arten är att stjärtfenan är påtagligt utdragen, så att den kan vara nästan lika lång som hajens kropp. Den är mörkblå till svart på ovansidan, ljus på buken.Arten är en pelagisk haj som framför allt lever på stimfiskar. Den tar också bläckfisk. Den stora stjärtfenan används som ett vapen för att bedöva bytet. Arten lever ner till över 500 meters djup, men går vanligtvis inte mycket djupare än 100 m.Rävhajen föder mellan 2 och 4 levande ungar. De är mycket stora vid födseln, från 120 till 150 cm.Rävhajen finns i de flesta tropiska till tempererade hav. I skandinaviska farvatten förekommer rävhajen upp till Nordsjön och mellersta Norge. Den går sällsynt in i Skagerack och Kattegatt.

BIRKELÅNGA

birkelånga
Molva dypterygia



kännetecken:Birkelångan har två ryggfenor, en främre, som är hög men mycket kort, och en bakre som är mycket lång och når nästan ända till stjärtfenan. Även analfenan är lång. Färgen är mörkt gråbrun på ovansidan, ljusare, blåaktigt silverfärgad på buken. Fenorna är mörka med ljus ytterkant. Kroppen är långsträckt, med en kort skäggtöm under hakan. Fisken blir upp till 155 centimeter lång och 30 kilogram tung.
Birkelångan lever vid bottnen på upptill 1500 meters djup^] Den fångar bottendjur som kräftdjur, och bottenfiskar och kan bli upp till 20 år gammal.
Den leker under våren på 600 till 1000 meters djup. Ynglen är pelagiska i omkring två år.Birkelångan förekommer i Atlanten från Grönlands sydspets över Island till Brittiska öarna
 och norska kusten, sällsynt i Kattegatt och vidare söderöver till Medelhavet (utom den inre, södra delen).

BARBYGGE

satt och gick igenom massa skit i datorn här på kvällskvisten och hitta massa bilder..tänkte dela med mig om ett barbygge jag gjorde för 3 år sedan inget fiske inblandat men alltid kul att dela med sig och ge inspiration.....

 

 

SILL ELLER STRÖMMING

sill eller srömming
Clupea harengus



I höjd med Kalmar, breddgrad 59° 30' och norr därom, är benämningen strömming och räknades tidigare som en självständig art. En sill från Västerhavet har ett förhållandevis kort huvud jämfört med en strömming från Östersjön. Sillen från Västerhavet uppnår en längd på 23-30 cm. Strömming från norra Östersjön är något kortare och har en längd på 15-24 cm och har successivt lägre antal ryggkotor ju längre in i Bottniska viken den kommer från. Man tror att det beror på den gradvis minskade salthalten, ju längre norrut man kommer. Trots de påtagliga skillnaderna i utseende och skelett mellan sill och strömming, och att smaken som anrättad matfisk är väsentligen olika, räknar ändå biologer numera de båda slagen till samma art.
Sillens vikt varierar mellan 40 och 200 gram. Sillen kan uppnå en ålder av 25 år, men den normala åldern är 10 år.
Sill är den vanligaste fiskarten på jorden. Den förekommer i stora stim, bland annat i Östersjön och på båda sidor av Atlanten. Den kan bli mer än 50 cm lång och uppnå en vikt av mer än ett halvt kilo. Den största kända strömming som fångats i Östersjön var 51 cm och vägde över ett kilo. Sillens föda består huvudsakligen av krill, hoppkräftor och mindre fiskar. Sillen är i sin tur bytesdjur för sälar, valar, torsk, andra större fiskar och människor. Strömmingen äter främst hinn- och hoppkräftor, framförallt som ung, men som vuxen även pungräkor, märlkräftor och ibland även småströmming.
Traditionellt har namnet strömming använts för sill fångad i större delen av Östersjön. På en kunglig begäran från 1500-talet drog man en gräns där sill fångad öster om en linje mellan Kalmar och den polska kusten skulle kallas strömming. Det svenska namnet strömming har ett okänt ursprung, men tros komma från fornsvenskans 'strömling' eller från en förminskningsform av ordet 'strömil', som beskriver en som far fram i flock, och som ytterst är avlett av 'strömma'. I dag vet man att det är samma art. Skärströmming eller skärsill kallas sådan strömming fångad i svenska skärgården eller inomskärs. Namnet strömling finns även i andra språk som talas längs Östersjön och Nordsjön. Ordet strömming härstammar också från sveamålet, medan man i götamålet sade sill. Ändå fick Kalmar, som ligger i södra Götaland, bilda gräns för var fisken skall kallas "strömming" respektive "sill".
Den största anledningen till att sillen i större delen av Östersjön givits ett eget namn är nog framförallt att artens egenskaper stegvis förändras ju längre in i Östersjön den simmar. Till exempel minskar antalet ryggkotor, huvudet blir längre och fetthalten minskar. Förändringarna sker framförallt på grund av att Östersjöns låga salthalt utsätter enskilda sillar för stress.
Normalt förekommer två mer framträdande lekperioder under året. Höst och vår leker sillen på ett vattendjup mellan 0 och upp till mer än 140 meter. Sillen blir i Västerhavet könsmogen vid 3-4 års ålder och i Östersjön vid 2-3 års ålder. Höstlekande strömming, som anses ha dominerat fångsterna fram till mitten på 1900-talet minskade starkt under 1900-talets andra hälft och har visat tecken till att öka först nu på 2000-talet.
Sillen söker sig till bankar ute i havet, men leker även direkt vid stränder inne vid kusten eller i skärgårdar. Strömmingen föredrar hårdare underlag men leker helst på styvare växtlighet. Den undviker helt mjukt underlag som lera. Däremot kan den lägga rommen på allt från sand, sten, berg, musslor till fingrenade alger. För att avgöra om underlaget duger känner den av bottenmaterialet med sina bukfenor innan rommen eller mjölken släpps ut i portioner mellan vilka fisken lämnar botten för en kort stund. För vårlekarna i Stockholms södra skärgård ligger toppen ungefär i början till mitten av juni. Högst upp i Bottenviken sker leken ännu senare och i södra Östersjön sker leken redan i mars-april. Lekperioden är dessutom ofta ganska utdragen. Man kan faktiskt hitta lekmogen strömming under nästan hela året, men huvuddelen av leken sker när vattentemperaturen är mellan cirka 8 och 12 grader. I början på vårleken sker leken först nära kusten och flyttar sedan längre ut mot öppet hav där lämpligt temperaturintervall då påträffas. Höstlekande strömming leker främst längre ifrån kusten eftersom rätt temperatur mestadels påträffas längre ut under hösten.
Befruktningsprocenten ligger oftast omkring 98-100 %, och dödligheten är normalt låg under rommens utvecklingstid, omkring 5-10 %. Fingrenade alger har visats påverka rommens överlevnad negativt på flera håll i Östersjön, framför allt i juni månad. Under 1900-talets senare decennier krympte lekområdena i utbredning på grund av ökad grumlighet i vattnet och att algbältena därmed tvingades närmare ytan.

SANKT PERS FISK

sankt pers fisk
Zeus faber



kännetecken:
Sanktpersfisk har en sidledes ihoptryckt, mycket hög kropp. Den är gråbrun till gult brunaktig, ofta med diffust flammiga markeringar. På var sida av kroppen har den en svart fläck som enligt sägen skulle vara märken efter Sankt Petrus ("Sankte Per") fingertoppar – därav namnet. Den utskjutbara munnen har kraftigt underbett.
Maximalt kan honan bli upp till och med 90 centimeter lång, hanen 45 centimeter. Största noterade vikt är 8 kilogram. Den kan bli åtminstone 12 år gammal.Sanktpersfisk lever på 10 till 300 meters djup, sällan långt från kusten. Fisken är vanligtvis solitär utom under parningstiden. Lever på kräftdjur, bläckfisk och andra fiskar. Då den är en tämligen dålig simmare tar den hjälp av sin utskjutbara mun för att fånga byten.Sanktpersfisk leker under vår till sommar beroende på geografisk hemvist. Äggen är pelagiska. Fisken blir könsmogen vid 3–4 års ålder.
Sanktpersfisken förekommer i Atlantens östra kustområden, från Sydafrika i syd längs Afrikas och Europas atlantkuster, in i Medelhavet och Svarta havet samt upp till och med Brittiska öarna och södra Norge i norr.Arten förekommer dessutom i Indiska oceanens alla kustområden, och återfinns också kring Nya Zeeland och Australien, Japan och Korea.
I Norden går sanktpersfisk in i Skagerrak och Kattegatt samt delar av året i svenska vatten, men den leker inte där.

SIMPKNOT

Simpknot (Triglops murrayi) hör till familjen simpor i ordningen kindpansrade fiskar.
kännetecken:Som alla simpor har simpknoten ett stort, triangulärt huvud som är täckt av benplåtar,^[ medan stjärten är lång och smal. Den har två ryggfenor, av vilka den främre har taggstrålar. Kroppens rygg och sidor är spräckliga i mörkbrunt och ljusbrunt, och den främre ryggfenan har en svart fläck. Under sidolinjen har kroppen snedställda åsar med tandade kanter. Gällocket är försett med fyra bakåtriktade taggar. Fisken kan bli upp till 20 cm lång.Simpknoten är en bottenfisk som lever på blandbotten ner till 300 meters djup. Födan består av havsborstmaskar och kräftdjur.Arten har inre befruktning, och lektiden infaller under hösten, då honan kan lägga upp till 600 ägg. Ynglen är pelagiska.Simpknoten finns i Nordatlanten från Massachusetts (Cape Cod) via Grönland, Island, Färöarna och Skottland till Norge och norrut till Vita havet. Går in i Skagerack, men är sällsynt i Sverige, där den inte heller fortplantar sig.

VITROCKA

vitrocka
raja lintea



kännetecken:Vitrockan har en plogformad kropp med spetsig nos, och en svans som är något kortare än kroppen. Denna har ett antal mindre hudtänder vid skuldrorna, omkring ögonen och längs ryggen, samt tre rader större hudtänder längs stjärten. Ovansidan är enfärgat gråaktig till blåaktig, medan undersidan är vit med mörka kanter. Som mest kan den bli 123 cm lång och väga 11,2 kg.Arten är en djuphavsfisk som lever på 320 till 1 460 meters djup i västra Atlanten, och mellan 200 och 640 i östra. Födan består av olika bottendjur. Vitrockan är äggläggande, men honan och hanen har ändå en regelrätt parning med omfamning. Äggkapslarna, som är omkring 11 cm långa och 8 cm breda, har spetsiga horn i hörnen och avsätts på sandiga eller gyttjiga bottnar.Vitrockan finns i Nordatlanten från Kanadas östkust och Grönlands västkust över Island och Färöarna till norska kusten och Skagerack. Förekomsten i svenska vatten (utanför Bohuslän) har ökat.IUCN har klassificerat arten som livskraftig ("LC"), och det finns inga tecken på att populationen skulle förändras nämnvärt. Fisket betraktas som ett potentiellt hot av IUCN, men på grund av att vitrockan framför allt uppehåller sig djupare vattenlager är det för närvarande inget reellt hot. Man ser emellertid det faktum att då Sverige förbjöd fiske av slätrocka år 2004 fisket i stället inriktades på denna art som något som bör bevakas.

GRÅHAJ

gråhaj
Galeorhinus galeus



kännetecken:Gråhajen är en långsmal haj med spetsig nos. Färgen är grå till gråblå med vitaktig buk. Stjärtfenans bakre, övre kant har ett tydligt hack. Ryggfenorna är små, den bakre ungefär hälften så bred vid basen som den främre, medan bröstfenorna är stora.
Storleken varierar; i Medelhavet kan honan bli upptill 2 meter lång, medan längden vanligen är mindre i andra lokaler. IUCN anger mellan 1,2 och 1,35 m för hanar, 1,34 till 1,4 (sällsynt 1,5) m för honor.
Gråhajen vistas både nära bottnen och högre upp, både ensam och i mindre stim. Den lever på mindre fiskar som torsk och vitling, kräftdjur och blötdjur. Den tar även as.
Gråhajen kan bli upp till 60 år gammal.
Arten företar långa årliga flyttningar på upptill 2 500 km.Gråhajhonan är dräktig i omkring 10 månader, och föder därefter 25 till 50 fullt utvecklade ungar under sommaren. Ungarna är omkring 40 cm långa vid födseln.^utbrednings:Finns i de flesta hav. I Skandinavien vid Islands sydkust, längs hela norska kusten och sällsynt i Skagerack och Kattegatt. Fortplantar sig i Sverige.

FLÄCKIG SJÖKOCK

fläckig sjökock
Callionymus maculatus



kännetecken:Den fläckiga sjökocken är långsmal med ett stort, brett huvud och en framåtriktad mun. Den har två ryggfenor, den främre med taggstrålar. Den första taggstrålen är längre än de övriga hos hanen, men skillnaden är inte lika stor som hos randig sjökock. Gällocket har en tagg med fyra spetsar, Hanen har ljusblå och mörkbruna fläckar; honan är brungrå på ovansidan, och har ett brunt tvärstreck på bakkroppen. Ryggfenorna är fläckiga; den bakre har 4 rader fläckar hos hanen, och 2 hos honan. Honan kan bli 13 cm lång, hanen 16 cm.Arten är en bottenfisk som föredrar mjuka bottnar (sand eller lera) på upp till 200 meters djup. (Äldre verk uppger ibland 650 meter som maxdjup). Födan består av bottendjur som maskar, snäckor och kräftdjur.
Den fläckiga sjökockens parningstid infaller under våren. Leken påminner om den hos randig och nätmönstrad sjökock, med hanen och honan som simmar uppåt buk mot buk medan de avger ägg och mjölke. Både äggen och larverna är pelagiska.
Utbredningsområdet omfattar östra Atlanten från södra Island, större delen av norska kusten, Skagerack, Kattegatt, och vidare kring Brittiska öarna längs europeiska Atlantkusten ner till Medelhavet (men ej Svarta havet) och Senegal. Arten fortplantar sig i Sverige..

MAKRILLHAJ ELLER MAKO

makrillhaj eller mako
Isurus oxyrinchus



kännetecken:En slank, strömlinjeformad haj med gråblå till mörkblå ovansida och ljusgrå till vit undersida. Den kan bli upptill 4 meter lång och som mest väga 570 kg. Hajen har 5 gälspringor, och tänder som syns även när munnen är stängd.Den betraktas som en av världens snabbaste hajar och kan simma i en hastighet på 30–40 km/h på långa sträckor. Det har hävdats att den kan uppnå en topphastighet av 74 km/h på korta sträckor. Man känner till att makohajen har skadat människor, men födan utgörs framför allt av fisk. Större individer utvecklar dock tänder lämpade även för marina däggdjur.Makohajen är likt de flesta andra hajar ovovivipar, och föder fullbildade ungar. Efter en dräktighetstid av 15 till 19 månader föder honan mellan 4 och 25 ungar som är mellan 60 och 75 centimeter långa. Hanen blir könsmogen vid ungefär 2 år, honan vid 6 år^.utbredning:Arten finns i de flesta tropiska och varmtempererade hav. I Europa finns den från Sydnorges kust, väster om Brittiska öarna och vidare ner till Medelhavet Makohajen föredrar en vattenemperatur av minst 16 °C. Den vistas både vid ytan och ner till ett djup av 400 meter

FEMMTÖMMAD SKÄRLÅNGA

 

 

femmtömmad skärlånga

Ciliata mustela

 

 

 

 

Den femtömmade skärlångan har två ryggfenor. Den främre har kort längd och mycket låg höjd. Den främsta fenstrålen är emellertid kraftigt förlängd, ungefär lika hög som den bakre ryggfenan. Denna är mycket lång och når nästan ända till stjärtfenan. Även analfenan är relativt lång, omkring halva kroppslängden. Färgen är brunaktig, buken är ljusare. Kroppen är långsträckt, med fem skäggtömmar på det korta huvudet; en under hakan och fyra på nosens ovansida. Fisken blir upp till 25 centimeter lång.

Den lever vid bottnen på grunt vatten, upp till 25 meters djup, på tångbeväxta bottnar. Den föredrar hårda bottnar, men förekommer även på sand- gyttje- och grusbottnar.
Fisken lever främst på små kräftdjur, men kan även äta alger, blötdjur, mindre leddjur samt undantagsvis småfisk. Den kan bli upp till 3 år gammal.
Den femtömmade skärlångan leker under våren. De små äggen är pelagiska. Den leker även i Sverige.Den femtömmade skärlångan förekommer i östra Atlanten från Islands sydkust och längs norska kusten runt Brittiska öarna och från franska Atlantkusten upp till Spaniens och Portugals atlantkust. Går in i Skagerack och Kattegatt och sällsynt till södra Öresund..

SJURYGG

sjurygg
Cyclopterus lumpus



kännetecken:
Färgen är blågrå på ovansidan och röd eller grön på undersidan. Färgerna hos hanen blir skarpare under lekperioden,med rödaktiga sidor, buk och fenor.
Bukfenorna och bukpartiet mellan dem är omvandlade till en stor sugskiva som i synnerhet hanen använder då han vaktar äggen. Hos äldre fiskar täcks ryggfenan av en kraftig hudkam. Honan, som även kallas kvabbso, kan bli 70 cm och väga ca 7 kg. Hanen, som kallas stenbit kan bli 40 cm och väga ca 3 kg.Levnadssättet är till stor del okänt. Man tror att de lever pelagiskt på djupt vatten utanför lektiden, men ingenting säkert är känt. Den leker under vinter till vår, då honan lägger upp till 300 000 ägg i högar på bottnen. Äggen, som först är röda men snart byter färg till grönt, vaktas av hanen. De kläcks efter 7–8 veckor.. Den huvudsakliga födan består av kräftdjur, maneter och maskar^.Sjuryggen lever i kustnära områden i Atlanten och närliggande innanhav, från Biscayabukten och Atlantkusten norrut, över södra Grönland och runt Island till Vita havet, Hudson Bay och Bottenviken.

SKOLÄST

skoläst
Coryphaenoides rupestris



kännetecken:Skolästen har ett stort, trubbigt huvud och en bakåt avsmalnande kropp, som slutar i en lång, smal, svansliknande stjärt. Fjällen är små, analfenan och den låga bakre ryggfenan är mycket långa och hänger samman baktill. Hakan har en kort skäggtöm. Kroppsfärgen är grå till brun med svarta eller brungrå fenor. Längden kan uppgå till 110 cm, men håller sig vanligen kring 80 till 90 cm. Maximal konstaterad vikt är 1,69 kg.Skolästen blir könsmogen vid en ungefärlig längd av 60 cm för honor, 40 cm för hanar, motsvarande en ålder mellan 8 och 16 år. Hanarna leker varje år, honorna endast vartannat. Leken sker från sommaren till senhösten nära mjuk botten på ett djup mellan 600 och 1 400 m. Äggen och ynglen är pelagiska.Skolästen är en djuphavsfisk, som under lågvatten uppehåller sig tillsammans med andra artfränder nära botten på ett djup mellan 400 och 1 200 m, undantagsvis ända ner till 2 200 m. Vid högvatten sprids fiskbeståndet och skolästen kan gå upp till 1 000 m ovanför botten. Den lever också i kolonier kring undervattenshöjder i Nordatlanten. Fisken vandrar från djupt vatten under sommaren till grundare vatten under vintern. Skolästen lever av kräftdjur (främst räkor), bläckfiskar och fisk.Arten finns i Nordatlanten längs den kanadensiska kusten, kring Grönlands sydspets, runt Island utom nordkusten, längs norska kusten och söderut till Nordafrika. Den går in i Skagerrak och finns på djupt vatten mellan Norge och Sverige.Skolästen fiskas kraftigt i Nordatlanten, vanligtvis med botten- och flyttrål. Det anses allmänt att den är överexploaterad^[, och trots minskade fiskekvoter är den på tillbakagång. Den sena könsmognaden, långsamma tillväxten och låga fruktsamheten gör den extra känslig. I Sverige är den rödlistad med klassifikationen "VU", sårbar..

TJOCKLÄPPAD MULTE

tjockläppad multe
Chelon labrosus


kännetecken:Den tjockläppade multen är silverfärgad med längsgående ränder i blått eller grönt på sidorna. Överläppen är tjock och vårtig. Längden kan nå upp till 75 centimeter. Maxvikten är omkring 5 kilogram.
Den lever i stim i salt- och brackvatten med mjuka, beväxta bottnar. Den vistas gärna i anslutning till varmvattensutsläpp ifrån till exempel kärnkraftverk, där den, även i norra delen av sitt utbredningsområde, kan stanna kvar också vintertid.
Lektiden i Engelska kanalen är under våren och tidig sommar, men infaller tidigare söderöver. Den blir könsmogen omkring 4 års ålder. Maxåldern är omkring 25 år.Utbredning:
Från Sudan norrut längs med Afrikas kust, i Medelhavet och längs västra Sydeuropas kust. Sommartid även i Nordsjön, runt Brittiska öarna och upp till Island, och in i Kattegatt. Går tillfälligtvis så långt norr som till Färöarna. Vanlig runt Danmark, södra Norge och Sveriges västkust. Tillfällig i Östersjön och vid Finland.

regnbåge eller regnbågsörring

regnbåge
onchorhynchus mykiss



Regnbåge (även kallad regnbågsöring samt regnbågsforell och forell, troligen från det tyska ordet Regenbogenforelle) (Oncorhynchus mykiss, tidigare: Salmo gairdneri eller Salmo irideus) är en fiskart.
Regnbågen är ganska lik öring men har ett rödaktigt band längs sidorna och dessutom är dess fenor prickiga. Ursprungligen en nordamerikansk art som har inplanterats i många länder världen över. Regnbågar som lever i havet kallas steelhead i Nordamerika. I Sverige fångas den sällan vilt men odlas flitigt och säljs då i handeln som laxforell eller regnbågslax.
Odlad regnbåge sätts ofta ut i svenska vattendrag i sportfiskesyfte, och är ett mycket populärt fiskebyte bland annat på grund av dess energiska kämpande vid infångandet. Regnbåge är den dominerande fisken i så kallat put and take-vatten.

SPJUTROCKA ELLER STINGROCKA

sjutrocka eller stingrockaDasyatis pastinaca



Spjutrocka (Dasyatis pastinaca) är en broskfisk tillhörande familjen spjutrockor. Den kallas också stingrocka kännetecken:Spjutrockan är en tämligen stor rocka, med en lång, smal, fenlös svans. Den kan bli upp till 2,5 m lång (inräknat svansen, som utgör 2/3 av kroppslängden^[), och väga 30 kg, På svansen sitter en bakåtriktad, upp till 30 cm lång gifttagg (eventuellt två, om rockan just håller på att ömsa tagg). Giftet är inte dödligt för människor, men kan orsaka smärta och illamående. Även inflammationer och förlamningar förekommer. Ovansidan är grå, brun, brungrön, mörkblå eller svart och kan ha ljusare markeringar, medan undersidan är vitaktig med mörkare kanter.Arten lever främst i kustvatten på ett djup mellan 25 till 30 m och kan gå upp i flodmynningarnas brackvatten, men kan även gå ner till så pass stora djup som 200 m. Den är en bottenfisk som föredrar mjuka bottnar (sand och dy), även om den också kan uppehålla sig vid klipprev. Den livnär sig på kräftdjur, bottenfisk och blötdjur.Som alla spjutrockor är spjutrockan levandefödare; efter en dräktighetsperiod på omkring 4 månader får honan mellan 4 och 7 ungar.Spjutrockan finns i östra Atlanten från södra Norge via Brittiska öarna, Medelhavet (inklusive Svarta havet), Kanarieöarna och Madeira till Sydafrika. Den förekommer sällsynt i Nordsjön, Skagerack och Kattegatt och har även besökt den svenska västkusten några gånger, men förökar sig inte där.

RAMHULTAFALLET 20121008