BLÅKÄFT

blåkäft
Helicolenus dactylopterus



kännetecken:En rosafärgad fisk med mörkare tvärband och, speciellt på nedre delen av kroppen, ljusare fläckar. Buken är ofta rent vit. Insidan av mun- och gälhålor är blåsvarta, därav det svenska namnet. Ögonen är stora. Till skillnad från många andra nordiska drakhuvudfiskar är de nedersta fenstrålarna på bröstfenorna fria i spetsen. Ryggfenan är mycket lång och uppdelad i två sektioner: En främre, längre del, med kraftiga taggstrålar, och en bakre, högre del med mjuka fenstrålar.
Blåkäften kan bli upp till 47 centimeter lång och kan väga upp till 2 kilogram.
Uppges vara svagt giftig.
Lever i stim på 200 till 800 meters djup, sällsynt ända ner till 1100 meter. Blåkäften kan bli upp till 43 år gammal.
Blåkäften livnär sig av småfisk och mindre bottendjur som maskar och kräftdjur.
Leker under hösten. Fisken är levandefödare, honan föder under vår till sommar upp till 40 000 3 till 4 millimeter stora ungar, som är pelagiska tills de når en längd av 3 till 5 centimeter.I atlanten från i väster Venezuela till Nova Scotia i Kanada, i öster längs norra Norge till Skagerack, norra Nordsjön, väster om Brittiska öarna samt via Medelhavet
 ner över Guineabukten, Kanarieöarna, Azorerna, Walvis Bay i Namibia. Mycket sällsynt i Sverige, och fortplantar sig inte där.

GLASVAR

glasvar
Lepidorhombus whiffiagonis



kännetecken:
Som hos de flesta piggvarar är vänstersidan ögonsida. Denna är ljusbrun, medan blindsidan är vit. Kroppen är dock halvgenomskinlig, som namnet antyder. Ryggfenan är lång. Bukfenan och analfenan är åtskilda.
Största längd är 60 cm; arten håller sig dock vanligen under 25 cm. Honan är större än hanen. Största vikt är 3 kg.
Glasvaren är en bottenfisk som föredrar blandbotten (sand och grus) på ett djup mellan 100 och 400 m. I Joniska havet går den dock djupare, mellan 200 och 700 m. Emellertid kan den också vistas pelagiskt vid lugnt väder kan den simma vid ytan på grunt vatten. Födan utgörs av kräftdjur, bläckfisk och små, bottenlevande fiskar.
Arten leker under vår och försommar på djupt vatten vid Brittiska öarna och Island. Äggen som är små (omkring 1 mm) och pelagiska, kläcks efter omkring en vecka. Även ynglen är pelagiska tills de har blivit mellan 2,5 och 3 cm långa.Utbredningsområdet sträcker sig från Island via södra Norge, runt Brittiska öarna, Skagerack till Medelhavet och Västsahara (Kap Bojador). Den går sällsynt in i Kattegatt men förökar sig inte i Sverige..

BRUNSNULTRA

brunsnultra
Acantholabrus palloni



Brunsnultran (Acantholabrus palloni) är en fiskart av familjen läppfiskar. Som kännetecken har den en svart fläck på ovansidan vid stjärtfenroten och att huvudet har fjäll på ovansidan. Den saknar lysande färgteckning. Den är brun på ovansidan och undertill ljusare gulaktig utan fläckar eller streck. Längden är upp till 25 cm.
Brunsnultran lever på kontinentalsockeln, men ändå ganska långt från kusten. Dess utbredningsområde är Atlanten, Medelhavet och Nordsjön upp till södra Norge. Bottnen ska helst vara sandig eller stenig. Den lever huvudsakligen av ryggradslösa djur.
Första fyndet vid Skandinaviens kuster gjordes utanför Flekkefjord i Norge.

GRÄSSNULTRA

grässnultra
Centrolabrus exoletus


kännetecken:Grässnultran är brokig i olika bruna och blåa färger som varierar mellan olika individer. Den har ofta linjer i alternerande brunrött och blått kring munnen. Den kan bli upp till 20 centimeter lång och kan väga upp till 500 gram.
Lever nära kusten i alg- och tångbeväxta områden med stenig botten. De äldre fiskarna håller sig på något större djup, upp till 25 meter, än de unga.
Grässnultran livnär sig av smådjur som blötdjur och små kräftdjur. Putsar andra fiskar genom att plocka parasiter från dem.
Leker under sommaren. De klibbiga äggen, upp till 1 000, lägges i ett rede av tång som hanen försvarar.Utbredningsområdet sträcker sig från portugisiska kusten till norra Frankrike och västra Brittiska öarna samt Öresund och södra Norge..

KOLMULE ELLER BLÅVITLING

kolmule eller blåvitling
Micromesistius poutassou



kännetecken:Långsträckt kropp med blåaktigt glänsande färg, vanligtvis mörkare upptill och ljusnande längs sidorna ner till den nästan silvervita buken. Mun- och gälhålor är svarta. Tre separata ryggfenor där baserna ej möts (till skillnad från bland annat torsk och skäggtorsk). Två analfenor. Längd upp till 50 cm, vikt upp till ca 1kg.
Lever i stim på djupt vatten, vanligtvis 50 till 400 m. Kan dock gå så djupt som 2 000 m. Går högre upp under natten. Tar fiskar, kräftdjur, blötdjur och zooplankton både vid bottnen och högre upp.
Kolmulen kan bli ca 20 år.
Kolmulen blir könsmogen omkring 3 års ålder.
Leken försiggår på djupt vatten under våren, i varmare vatten redan från januari. Ägg och yngel är pelagiska; ynglen drar sig mot bottnen vid en längd av ungefär 15 cm.Från Grönlands sydspets över Nordatlanten runt södra Island till Barents hav; vidare söderöver från norra Norge via Skagerack längs östra Atlantkusten och Brittiska öarna ned till västra Medelhavet. Fortsatt mot syd längs Afrikas kust till Kap Bojador på västra Saharakusten. Kan också uppträda vid sydöstra Kanadas och nordöstra USAs kuster. I Sverige i Skagerack och norra Kattegatt..

Europeisk stör

Europeisk stör
Acipenser sturio



Europeisk stör (Acipenser sturio) är en utrotningshotad art av släktet Acipenser, som kan uppnå en längd av 3,5 meter. Den är en anadrom fisk som lever i havet men återvänder till floder för att leka. Idag finns det bara en vilt bestånd kvar, i Garonne i Frankrike. Arten stör ska inte förväxlas med andra störartade fiskar, som ibland kan bli benämnda "stör"; detta gäller bland annat rysk stör (Acipenser gueldenstaedti) och hus (husblosstör, beluga). Trivialnamnet är omdiskuterat; arten kallas även bara stör.Den europeiska stören är en långsmal, rundaktig, tandlös fisk med spetsig nos och den kan uppnå en längd av 3,5 meter. Idag blir få fiskar längre än 2,15 m för honorna, 1,5 m för hanarna. Kroppsfärgen är brungrön till svartaktig på ryggen med ljusa, silveraktiga sidor och vitaktig undersida. På bakkroppen sitter ryggfenan med 30–44 mjuka fenstrålar. Analfenan har 23–30 mjuka fenstrålar. Kroppen saknar fjäll men har i stället fem längsgående rader med pansarliknande benplattor, 9–13 på ryggåsen, 24–44 på vardera sidan och 9–11 på buken. Framför den lilla munnen, mittemellan denna och nosspetsen, finns fyra skäggtömmar. Arten kan bli mycket gammal; högsta kända ålder är 100 år.Arten lever i salt- och brackvatten nära kusten samt i flodmynningar, men går upp i floder för att leka. Under normala förhållanden leker hanen första gången vid 10–12 års ålder och honan vid 14–18. Förmodligen kan hanar leka med två års mellanrum och honorna med tre till fyra års mellanrum. Leken sker i april till juli. Under leken intar den ingen föda. Ute till havs lever den av bottendjur som blötdjur, kräftdjur, havsborstmaskar och småfisk. Likt många andra störar använder den sina skäggtömmar för att rota efter föda, vilken den sedan suger upp med munnen, som formas till ett utskjutande rör.Den europeiska stören föds och leker i sötvatten, men lever resten av sitt liv i havet. En gång i tiden hade den ett stort utbredningsområde som sträckte sig utmed kusterna av norra Atlanten, i Medelhavet och Svarta havet. Idag finns bara ett bestånd kvar, i Garonne i Frankrike..

KUMMEL

kummel
Merluccius merluccius




kännetecken:Kummeln är en långsmal fisk med två ryggfenor och en analfena. Den bakre ryggfenan och analfenan är båda mycket långa. Fisken har underbett. Munnen och gälhålan är svarta. Den har en långsträckt, spolformad kropp, en kort kort främre bakfena och en mycket låg bakre ryggfena, vilken är något högre baktill liksom den nästan lika långa analfenan; stjärtfenan är tvär.
Den kan bli upp till 140 centimeter lång och väga upp till 15 kilogram.Leken äger rum under tidig vår till sommar på djupt vatten. Honan lägger upp till 6 miljoner pelagiska ägg, som kläcks efter ett par dygn. Ynglen är också pelagiska; de och ungfiskarna vistas nära kusten under det första levnadsåret, där de livnär sig på mindre kräftdjur. Fortplantning sker även i svenska vatten. Hanen blir könsmogen vid 4 år, honan vid 10.
Kummeln jagar främst sillfiskar men även kolmule, makrill och bläckfisk på djupt vatten under dagen, och kommer upp till ytan nattetid.
Den kan bli upp till 20 år gammal.Den lever i i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt (Kummelbank), sydligaste Östersjön, längst östra Atlantkusten, i Medelhavet, Svarta havet och utanför Afrikas nordkust..

VÅGMÄR

vågmär
Trachipterus arcticus



kännetecken:Vågmären är långsträckt och tillplattad med en längd upp till 3 meter. Den är silverblänkande och med en röd ryggfena som löper längs med hela ryggen som ett rött band.Vågmären är en djuphavsfisk som lever på 500 till 600 meters djup. Den simmar med slingrande rörelser. Kommer de upp på grunt vatten så dör de. De blir könsmogna vid cirka 14 års ålder och honan lägger cirka 500 000 ägg under lektiden på våren.Vågmären lever pelagiskt i norra Atlanten och påträffas varje år i Norge. I Sverige har den påträffats vid ett tjugotal tillfällen på västkusten, senast 2010 när en fiskare fick en en vågmär i sin räktrål i närheten av Ursholmen i norra Bohuslän^..

TONFISK

tonfisk
thunnus thynnus




Tonfisken eller blåfenad tonfisk (Thunnus thynnus) är den typiska och mest bekanta arten i tonfisksläktet. Arten lever både i östra och västra Atlanten och i Nordsjön går den ända upp till Lofoten vid norska kusten. Den återfinns även i Medelhavet och Svarta havet. Tonfisken är inte ursprungligen en stillahavsfisk, men odlas numera utanför Japans kust. Den odlade tonfisken fångas vild innan den blivit vuxen och växer sedan till sig i fångenskap. Man har ännu inte fått ekonomisk hållbarhet i odling från rom så som laxodling går till. Den blåfenade tonfisken är akut utrotningshotad.
Tonfisken har i svenska vatten anträffats ända ner i södra Öresund och södra Östersjön. Tonfisken var vanlig längs svenska västkusten på 1940-50-talet och besökte på 1960-talet fortfarande Skagerrak och Kattegatt regelbundet under juli-september men har under senare år inte påträffats i svenska vatten.
Den är en av de största havsfiskarna och uppges kunna nå en längd på upp till 3 meter, samt en vikt på över 600 kilogram. Normal storlek är cirka 2 meter och 500 kilogram. Den största fångade tonfisken vägde hela 679 kg. Arten lever i flockar om cirka 50–1 000 individer som i öppna havet följer stim av andra fiskar.
Till kroppsformen liknar den en jättestor makrill. På sidorna om stjärten finns en kölformig upphöjning. Till färgen är tonfisken på ryggen svartblå, på sidorna ljusare silvergrå och på buken vit. Fenorna är mörkfärgade, med undantag av andra ryggfenan och analfenan, som är ljusare.
Tonfisken används numera som matfisk, till stor del till sushi, men passar även bra som grillad eller stekt i större filébitar.  Tonfisken har alltsedan forntiden vid Medelhavsstränderna varit föremål för ett ganska betydande fiske. Saltat tonfiskkött kallades av romarna Salsamentum sardicum. I Bosporen fanns under forntiden en berömd fiskeplats i den vik som nu utgör Istanbuls hamn, och för dess rika fiskbestånds skull lär den ha fått namnet "Gyllene hornet" (romarnas "Sinus thynni").
Tonfisken är populär bland sportfiskare.
Livsmedlet tonfisk säljs och förekommer oftast i konservburkar. Rikt på proteiner (ca 25%) och Omega 3-fetter är tonfisken mycket populär som hälsosam kost.

lite bilder från varberg

MARULK

marulk
Lophius piscatorius



kännetacken:Marulken har ett brett tillplattat huvud med ett stort gap. Ovanför ögonen har den en hängande utväxt, den så kallade illicie. Den övriga kroppen är kraftigt avsmalnande. Översidan är mörk och undersidan ljus. Marulken kan bli upp till 2 meter lång, dock oftast betydligt mindre, och väga upp mot 100 kilogram (2011 fångades en marulk på 115 kg i Høylandssundet i norska Kvinnherad, och 2006 fångades en på 73 kg i Trondheimsfjorden – också det i Norge).
Som alla marulkartade fiskar har marulken det karaktäristiska fångstredskapet, illiciet, ovanför ögonen med vilken den lockar till sig sina bytesdjur, som vanligtvis består av fisk. Sjöfåglar kan emellertid också ingå i dieten. Bytet fångas genom att munnen plötsligt öppnas, vilket skapar ett undertryck som suger in bytet. Marulkens fångstredskap har en bred skinnflik längst ut.
Marulken leker på djupt vatten under vår och försommar. Honan kan lägga över 1 miljon ägg i ett brett, slemmigt band som flyter omkring i vattnet. Även ynglen är pelagiska tills de är 6 till 8 centimeter långa.Marulken lever på botten från 20 meters djup och ända ner till 1000 meter. Den är utbredd i Atlanten, Medelhavet och i Svarta havet. Längs Sveriges kust återfinns den främst i Skagerack och Kattegatt, i sällsynta fall även i Öresund och sydvästra Östersjön^.Marulk är rödlistad i Världsnaturfondens fiskguide‚ framtagen för svenska konsumenter, och upptagen i Greenpeaces rödlista, men saknas i IUCN:s rödlista.

BRAXEN

brax
abramis brama



Braxen är som mest upp till 80 centimeter och 11 kilogram tung, men då tillväxten är långsam är den oftast betydligt mindre. Fisken är silvergrå, men äldre individer kan få en lätt bronston. Fenorna är mörka. Braxen är som ung mycket lik den närbesläktade björknan (se bild nedan), men björknan har ett större öga som sitter närmare nosen än vad braxens gör; en tumregel är att avståndet mellan ögat och nosspetsen är större än ögats diameter hos braxen, men mindre hos björknan.
Björknans fjäll är också större. Det kan dock vara mycket svårt att skilja dessa arter åt då de ibland hybridiserar.
Braxen är en stim- och bottenfisk som lever i sjöar och långsamt rinnande vattendrag. Braxen är en fisk som aldrig under några omständigheter vandrar mellan vattendrag. Braxen stannar alltid i samma vattendrag. Om man fångar en brax i en sjö har den alltid funnits där. Unga fiskar är i huvudsak planktonätare, medan äldre främst lever på insektslarver och andra bottendjur, som de suger upp från botten med sin utskjutbara mun.
Braxen leker under vår och försommar på grunt vatten. Honan kan lägga upp till totalt 300 000 ägg vid flera tillfällen. Äggen, som är knappt 2 millimeter stora, kläcks efter 1 till 2 veckor.
Fisken blir könsmogen vid 3–6 års ålder. Fiskar från småvuxna populationer kan dock vara betydligt äldre.
Braxen fångas genom mete och är en populär sportfisk. Den är inte vanlig som matfisk i Sverige eftersom den innehåller många ben, men säljs rökt i Ryssland. Det svenska sportfiskerekordet ligger på 7,96 kg och fångades i Bysjön utanför Lund den 26 maj 2012 av Martin Roth. Den största braxen som har fångats i Sverige med yrkesredskap vägde 9,2 kilo och var 82 cm lång; den fångades i Ringsjön i Skåne.
Under sommaren kan man bedriva lyckat braxmete med ett lätt tackel agnat med mask eller majs, eller både och, så kallad "cocktail". Även "casters" (förpuppade maggots) lär vara ett bra bete.utbredning:Europeisk  sydgräns går vid Alperna och södra Frankrike. I öster finns den fram till Aralsjön. I Skandinavien finns den allmänt i Danmark, sydöstra Norge, upp till mellersta Sverige och längs hela Norrlandskusten samt i södra och mellersta Finland. Den går också ut i norra och östra Östersjöns brackvatten..

ID

id
leuciscus idus



kännetecken:Iden når en längd av över 60 cm, samt en vikt av 2 till 6 kg. Till kroppsformen liknar den mörten, men har kurvigare rygg. Sidolinjen har 55-60 fjäll. Svalgtänderna sitter i två rader (3 i den ena, 5 i den andra raden) och är i spetsen haklikt omböjda. Analfenan är i nedre kanten tvär eller något inskuren. Färgen är enformig, sidorna silverglänsande, med mörkare grågrön anstrykning på ryggen, fenorna gråaktiga, med svag rödaktig skiftning. På våren, vid lektiden, får fisken en mässingsgul anstrykning till följd av ett grönaktigt pigment, varmed fjällen då överdragas. Hannen har under denna tid på fjällen vårtlika knölar, som efter leken försvinner.
Under vårtiden, i slutet av april eller början av maj, uppstiger iden stimvis uti åar och bäckar, till och med i diken, för att söka sina lekplatser på gräsbotten med sakta rinnande vatten. Under denna tid fångas den i stor mängd; men många dylika idfisken har numera, dels genom oförståndigt drivet fiske, dels även till följd av genom utdikningar förändrade lokala förhållanden, blivit förstörda. Ynglet håller sig i de vatten, där det blivit kläckt, tills fram uti augusti, då det vandrar ut till sjön. Iden samlas även på sommaren under lugna och varma dagar invid stränderna i vikar och bukter.
Föda är vattenlevande ryggradslösa djur och ibland även mindre fiskar.
Iden förekommer i norra och mellersta Europas flesta länder; i Sverige lever den ända upp i Lappmarken, men är där mindre allmän. Den tillhör egentligen de stora sjöarna och i synnerhet Östersjöns skärgårdar, där den förekommer i inte obetydligt antal ända ned i sydliga delen av Öresund.
Iden misstänks ha introducerats illegalt i ett antal vatten på Nya Zeeland. Även i USA finns den sedan den rymt till floden Potomac från en statlig damm i samband med en översvämning år 1889. Normalt sett lever den annars i norra Europa och österut till Sibirien.I Tyskland har genom odling i dammar (ursprungligen vid Dinkelsbühl, Bayern) utbildat sig en rödfärgad varietet av iden, liknande vanliga guldfisken. Denna variant kallas Goldorfe och är lysande rödaktig, på rygg och sidor högröd med dragning i orange, på buken rödaktigt silverglänsande. Den är mycket omtyckt som prydnadsfisk i dammar och bassänger...

HÅGÄL

hågäl
galeus melastomus



Hågälen blir upptill 90 cm lång och kan som mest väga 4 kg. Stjärtfenans övre lob är lång och försedd med två rader av hudtänder längs ovankanten. Ovansidan är brunaktig med ljusa, ring- och båkformade mönster, medan buken är ljus. Dess engelska namn, blackmouth catshark, antyder ett typiskt drag hos denna hajart: Den är alldeles svart i gapet.Fisken lever vanligtvis på mellan 200 till 500 meters djup men kan påträffas allt från 50 till 1 200 meter. Födan består främst av bottendjur som räkor och bläckfiskar, men kan även ta mindre fiskar. Honan lägger upp till 13 ljusbruna äggkapslar med två ägg i varje.Hågälen finns i östra Atlanten från Färöarna, runt Brittiska öarna och längs Norge över Nordsjön till Medelhavet, Azorerna och Senegal. Den besöker tillfälligtvis Skagerack och Kattegatt, men fortplantar sig inte i Sverige..

HORNSIMPA

hornsimpa
triglopsis quadricornis




kännetecken:Hornsimpan har ett kraftigt huvud med en stor, köttig mun och en kraftig, bakåt avsmalnande kropp färgad i gråbrunt med mörkare fläckar. Den har två ryggfenor, varav den bakre är högst, med fenstrålarna stickande upp över den egentliga fenan. På överkroppen har den flera längsrader med knöliga benutskott. På huvudet hos bräck- och saltvattensformerna finns fyra gulaktiga benutskott, därav namnet. Hornsimpan blir upp till 40 cm lång i Europa, 60 centimeter i Nordamerika. I sötvatten blir den dock sällan mer än 10 centimeter.
Lever i hav och djupa sjöar från grunda bottnar ner till 100 meters djup. Går djupare under sommaren. Födan utgörs av bottendjur och fisk. Livslängd upp till 14 år
Hornsimpan kan avge ett morrande läte, som bland annat hanen avger i samband med revirstrider.Hornsimpan leker under vintern på grunt vatten, varvid hona och hane utför dansande rörelser. Hornsimpan är äggläggande, men har inre befruktning; hanen och honan pressar kloakerna mot varandra under parningen. Honan lägger upp till 5000 ägg i en klump på bottnen. Efteråt vaktar hanen äggen, som kläcks efter 12 till 14 veckor. De nykläckta ynglen är pelagiska. Äggen är grönaktiga.Från Ishavskusten österut mot Berings sund och från Alaskas och Kanadas kuster söderut till Newfoundland och längs Grönlands södra och östra kuster. Finns även i Östersjön från Bottenhavet ner till Öland och sjöar i Norge, Sverige, Finland och Ryssland, troligtvis som en istidsrelikt. Närsläktad Myoxocephalus thompsonii finns i Stora sjöarnas sjösystem i USA och Kanada.

blåsigt varberg idag

blåste som fan idag i varberg så fisket vad inte mycket att hurra för men fick 2 styckna plattisar iallafall.fick ju provat min nya kamera med som jag köpt en riktig systemkamera va det ja :) jävligt nöjd med denne än så länge men har mycket att lära mig om den:) bruksanvisning på ett antal sidor vill jag lova.. skitfiske på er...

varberg levererar som vanligt

åkte ner till varberg idag för lite fiske :) får ju passa på mellan stormarna kom ner runt 1300 och fiskade till 1800 typ.. hade ett kanonfiske efter plattfisk idag som jag inte haft innan tror jag det small på hele tiden då är det sköj:) 11 landade plattisar ingen va mindre än ca 20 cm.. blev makrill med och en riktigt nice fjärsing alla fick simma tebax förrutom makrillen förstås..sen upptäckte jag på en utav plattisarna att den hade bölder över hela kroppen och det kom blod ur och var antar jag såg verkligen äcklig ut... kompisen hade likadant med en utav sina fiskar i kungsbacka idag lite kneppigt hoppas det inte är nåt allvarligt vill ju kunna fiska nästa år med.... skitfiske på er nu blir det mat hungrig som en varg, havet suger...

KOLJA

kolja
Melanogrammus aeglefinus



kännetecken:Koljan har liksom torsken en skäggtöm under hakan, men skiljes från torsken genom sin ljusare färgteckning, med mörk sidolinje och en karakteristisk mörk, oregelbunden fläck under och invid sidolinjen, under första ryggfenan. Som alla torskfiskar har den tre ryggfenor.
Koljan kan nå en längd av omkring 1 meter. Vikten kan nå upp till 15 kilogram.Koljan är en bottenlevande art som vanligen lever på 40 till 130 meters djup, men kan gå så djupt ner som 450 meter. Den föredrar svala vatten mellan 0-20 °C. Koljan lever framför allt av ryggradslösa bottendjur, som små kräftdjur, blötdjur och borstmaskar. Stora individer kan också ta fisk.
Koljan leker under vårvinter till tidig sommar i nordliga vatten (Norra Nordsjön, norra halvan av Norge, kring Färöarna och vid Islands sydkust). Den föregår på 50 – 100 meters djup, en temperatur på 5 – 7 grader och hög salthalt i vattnet. Mellan 100 000 och 1 500 000 pelagiska ägg läggs. Larverna, som likaledes är pelagiska i början, kläcks efter 1 – 3 veckor. Den blir könsmogen vid 3 – 4 år i södra delen av sitt utbredningsområde; längre norrut kan det ta så mycket som 6 – 10 år.
Den kan bli åtminstone 20 år gammal.Koljan förekommer dels längs Europas kuster, från Biscayabukten i söder upp längs skandinaviska halvöns nordsjökuster hela vägen norr om denna halvö till Kolahalvön, samt upp till Spetsbergen; vidare i Barents hav till Novaja Zemlja. Den förekommer dessutom i vattnen runt Island, och om än sparsamt i vattnen söder om Grönland. Slutligen återfinns koljan i nordvästra Atlanten längs Amerikas kuster från Labrador ner till Cape May i sydöstra New Jersey^.

HÅBRAND

håbrand
Lamna nasus


håbrand även sillhaj, (engelskt namn Porbeagle) är en art i underklassen hajar. Namnet sillhaj syftar på artens föda som företrädesvis består av sill och besläktade fiskarter.Håbranden når en längd på upp till tre meter. Utseendemässigt påminner den om den vita hajen. Det antas att artens medellivslängd ligger vid 30 år. Håbranden särskiljer sig från andra hajar i samma familj genom den vita fläck som pryder den bakre nederkanten på ryggfenan. I motsats till vithajen saknar håbranden också skyddande ögonlock.Håbranden livnär sig huvudsakligen av fiskar som lever i stim. Vid undersökningar av djurets maginnehåll hittades även delar av andra hajarter. Även kannibalism har dokumenterats.
Artens huvudsakliga utbredningsområde är norra Atlanten. Den förekommer även i Nordsjön, Medelhavet och ibland till och med i Östersjön. På södra jordklotet förekommer arten till exempel söder om Australien, vid Chiles kustlinje.
På grund av överfiskning under 1970-talet i norra Atlanten gick artens bestånd dramatiskt tillbaka. Först 2001 iakttogs en stabilisering av populationen. IUCN listar hela arten som sårbar (i nordöstra Atlanten och Medelhavet "akut hotad", i nordvästra Atlanten "starkt hotad").

SKÄGGTORSK

skäggtorsk
Trisopterus luscus



Skäggtorsken blir upptill 46 centimeter lång och kan nå en vikt av 2,5 kilogram. Fisken är tämligen hög, ljusbrun till grönaktig på ovansidan, mer silverfärgad på sidorna till nästan rent vit på buken. Den har 3 ryggfenor och 2 analfenor; de senare möts strax under basen. Som namnet antyder har den en tydlig skäggtöm under hakan.
Skäggtorsken lever i stim på 30-100 meters djup nära sandiga bottnar. Ungfiskarna söker sig gärna till brackvatten i flodmynningar. Vid leken söker fiskarna sig till grundare, mer kustnära vatten.
Skäggtorsken lever på bottenlevande kräftdjur, blötdjur, havsmaskar och mindre fiskar.
Den blir upp till 4 år gammal.Den lever i östra Atlanten; runt brittiska öarna, i Skagerrak och söderut längs Nordafrikas kust till mellersta Marocko. Skäggtorsken finns även i västra Medelhavet. Sällsynt vid Danmarks och Västsveriges kuster, något vanligare vid södra Norges kust.

PADDTORSK

paddtorsk
raniceps raninus



kännetecken: Paddtorsken har två ryggfenor, en främre, som är förkrympt med högst tre taggstrålar, och en bakre som är mycket lång och når nästan ända till stjärtfenan. Även analfenan är lång. Färgen är brunsvart, Kroppen är slemmig, med en skäggtöm under hakan. Huvudet är mycket brett, "paddliknande". Munnen och gälhålan är vita. Fisken blir från 20 till 25 centimeter lång, maxlängden är 27,5 centimeter. Den kan väga upp till 0,4 kilogram.
Den lever ensam på 10-20 meters djup, mera sällan upp till 75-100 meter. Den är bottenlevande och föredrar steniga bottnar i eller nära algbältet. Paddtorsken fångar bottendjur som sjöstjärnor, blötdjur, maskar, små kräftdjur, och mindre bottenfiskar som smörbultar.
Den leker under vår till sensommar. Ynglen är pelagiska till en början, men övergår till bottenliv vid omkring 2 centimeters längd.Paddtorsken är mindre vanlig från Brittiska öarna, till norska kusten och söderöver längs östra atlantkusten ner mot södra Frankrike. Den går in i Skagerack, Kattegatt och Östersjön österut till Bornholm.

LUBB

lubb
brosme brosme



Lubben har som enda art i ordningen torskartade fiskar en enda ryggfena. Denna är mycket lång och når ända till stjärtfenan. Även analfenan är lång.Fisken blir från 40 upp till 120 centimeter lång, dock vanligtvis mindre. Vikten är mellan 2 och 10 kilogram (vissa källor anger upp till 30 kilogram som maxvikt). Den troliga maxvikten är dock cirka 20 kg. Världsrekordet på sportfiske lyder på 17,20 kg. Den fisken fångades 2008 vid Söröya i Nordnorge av svenske sportfiskaren Anders Jonasson.Lubben lever i kustnära vatten från New Jersey norrut via Labradorhavet över via vattnen söder om Grönland och runt Island över norra Nordsjön längs Skandinaviska halvöns kuster bort mot Murmansk och Spetsbergen. Vidare söderöver längs östra Atlantkusten ner till södra Portugal. I Sverige förekommer den i Skagerack.
Den lever nära hårda bottnar i saltvatten på vanligen 150-450 meters djup, som mest 1000 m. Ungfiskar går högre upp. Lubben lever ensam eller i små grupper.
Livslängden är minst 20 år.
födan består utav Kräftdjur, skaldjur, sjöstjärnor och bottenlevande fiskar.
Utgör själv föda åt sälar.Lubben leker under vår till sommar på djupt vatten. Honan lägger mellan 2 till 3 miljoner ägg.Dessa och ynglen är pelagiska; ynglen börjar söka sig mot bottnen vid omkring 5 centimeters längd. Den blir könsmogen vid 6 till 10 års ålder.

 

HAVSÅL

havsål
conger conger



Havsål  är en art i familjen havsålar av ordningen ålartade fiskar som lever i östra Atlanten; från Norge och Island i norr till Senegal i söder. Den finns även i Medelhavet och i Svarta havet.
Havsålen är en bottenlevande, nattaktiv art som återfinns på djup ner till cirka 1 150 meter. Den kan bli upp till 3 meter lång och väga över 100 kilogram som mest. Den lever på fiskar, kräftdjur och bläckfiskar.
Havsålen får enbart avkomma en gång under sin levnad och efter leken så dör dom, och den blir könsmogen någon gång mellan 5-15 år gammal. Den lägger sin rom i Medelhavet och i Atlanten utanför Portugal. En hona kan producera upp till 8 miljoner ägg. Unga havsålar lever nära kusten, men vuxna individer återfinns längre ut till havs.

LERSKÄDDA

lerskädda
Hippoglossoides platessoides



kännetecken:Lerskäddan är avlång och tunn med en konvex bakkant på stjärtfenan. Blindsidan (vänstersidan) är blåvit. Den har en kraftig mun och småtaggiga fjäll som gör att huden känns sträv. Arten kan bli drygt 80 cm lång och nå en vikt av 6,4 kg.
Arten är en bottenfisk som föredrar mjuka bottnar (sand och dy) och kan leva från några 10-tal meters djup till 30 000 meter. Vanligtvis håller den sig dock inom ett djup på 90 – 250 meter. Den föredrar vattentemperaturer mellan -0.5 och 2.5°C. Arten kan bli åtminstone 30 år gammal. Födan består av ryggradslösa djur som maskar, sjöborrar, ormstjärnor, kräftdjur och småfisk (fiskyngel). Själv utgör den föda för fiskar som torskfiskar, hälleflundra och rockor.Lerskäddan blir könsmogen vid 2 till 3 års ålder i södra delen av utbredningsområdet; längre norrut tar tillväxten längre tid. Den leker under våren, då honan kan lägga mellan 50 000 och 300 000 ägg som kläcks efter omkring 2 veckor. Både ägg och de unga larverna är pelagiska.Arten finns i Nordatlanten från Rhode Island i USA till södra Labrador i Kanada och vidare via Grönland och Island till Brittiska öarna och Bretagne samt norrut längs Norges kust till Vita havet och Spetsbergen. Lerskäddan går in i Skagerack, Kattegatt och sydvästra Östersjön..

FENKNOT

fenknot
trigla lucerna



kännetecke:Huvudet är triangelformat och täckt av ett benpansar. Den mjukstråliga främre ryggfenan är kortare men högre än den bakre, som har taggstrålar. Rygg och sidor är oftast rödaktiga, även om färgen kan variera; buken är ljusare. Bröstfenorna är svartgröna med blå kanter. Bröstfenans tre nedersta fenstrålar är fritt rörliga, och kan användas för att gå med på bottnen. Fisken är lik knorrhanen, men har längre bröstfena. Längden kan nå upp till 75 cm, men ligger vanligen runt 30 cm. Största kända vikt är 6 kg.Fenknoten är en bottenlevande fisk som föredrar mjuka eller grusblandade bottnar på ett djup upp till 300 m. Den kan dock lämna bottnen vid jakt på föda, som utgörs av fisk, kräftdjur och blötdjur. Med hjälp av simblåsan kan fisken avge ett knorrande ljud. Högsta konstaterade ålder är 15 år.Fisken leker i de södra delarna av utbredningsområdet, där lektiden varar från vår till höst. Äggen är pelagiska.Utbredningsområdet omfattar östra Atlanten från norra Norge till Västafrika. Kan gå in i Skagerack ner till västligaste Östersjön. Finns även i Medelhavet och Svarta havet.

BRUGD

brugd
Cetorhinus maximus




kännetecken:Brugden är brungrå till mörkgrå och har 5 väldiga gälspringor som nästan möts undertill. Kroppslängden är normalt upp till 10 meter, ibland närmare 12–13 meter. (Curry-Lindahl uppger 15 meter som maximal kroppslängd.) Vikten hos ett 6,5 meter långt exemplar är runt 840 kg, hos ett 10-metersexemplar närmare 4 ton. Den har flera rader med mycket små tänder, bara några millimeter långa.Brugden är liksom valhajen uteslutande planktonätare. Fisken lever pelagiskt och samlas tidvis i flockar, ibland upp till 60 eller till och med 250 djur. Födosöket sker ofta i vattenytan med ryggfenan och ibland också nosen uppe över ytan, vilket har givit den det engelska namnet "Basking shark" (av "bask" = solbada). Planktonet filtreras på ungefär samma sätt som hos bardvalarna, genom att brugden simmar makligt, vanligen i vattenytan, med vidöppen mun. Eftersom brugden saknar barder använder den istället fransar på gälbågen, så kallade gälräfständer, som finns hos många planktonätande fiskar, bland annat sillfiskarna. Gälräfständerna byts ut årligen i november till februari. En del forskare menar att brugden under denna tid livnär sig på olika bottendjur, medan andra anser att den inte förtär någon föda utan lever på näring lagrad i dess stora lever.Utbredning
. Årsvis vid södra Norge och vid svenska västkusten, den har dock minskat kraftigt längs västkusten de senaste 50 åren. Går normalt inte in i Östersjön, men ett exemplar fångades 11 januari 1960 vid Sadelöga nära Utö i Stockholms skärgård.
Brugdens parningstid infaller på våren till försommaren. Liksom de flesta hajar föder brugden levande ungar, och detta efter en dräktighetstid om drygt 3 år. Ungarna, endast en eller två vid varje födsel, är över en meter långa. Ungarna föds vanligtvis på sensommaren i kustnära vatten.
Brugden i svenska vatten är upptagen på Röda listan: EN (starkt hotad)..

PIRÅL

pirål
myxine glutinosa



Pirål (Myxine glutinosa), i Bohuslän även pilål, är ett fiskliknande djur tillhörande klassen rundmunnar. Pirålarna hör till överklassen käklösa fiskar (Agnatha).
Pirålen är maskformig och saknar fjäll och käkar. Kännetecknande för arten är också ett stort antal slemkörtlar längs bukens sidor som utsöndrar stora mängder genomskinligt slem. Slemmet bildar efterhand vita trådmassor. Runt munnen finns fyra skäggtrådar. En gälöppning sitter på vardera sidan om huvudet. Ögonen är övervuxna med hud - pirålen är blind. I munhålan finns spetsiga tänder av hornämne. Tarmkanalen är nästan rak och saknar spiralklaff.
Pirålen är hermafroditisk under sin levnad. Pirålen är vid könsmognad hane, övergår efterhand till att bli tvåkönad och slutligen uteslutande av honkön.
Pirålen blir omkring 47 cm och förekommer i Atlanten från Grönland till Storbritannien, västerut till Nordamerika, österut till Skagerrak och Kattegatt ner till Kullen, sällsynt i Öresund. Den uppehåller sig på dyiga bottnar mellan 20-1000 meters djup.
Pirålen saknar ekonomisk betydelse. Fisk som blivit kvar i vattnet efter att den fångats kan ibland utsättas för pirålsangrepp så att den blir oanvändbar. Arten, som anses vara omkring 500 miljoner år gammal, är evolutionsbiologiskt intressant och har använts i medicinsk forskning för diabetes och cancer.