SKARPSILL

skarpsill
Sprattus sprattus



Skarpsill, vassbuk, brisling, Sprattus sprattus (Linné, 1758), är en art av benfisk i familjen sillfiskar (Clupeidae). Utbredningsområdet är östra Atlanten, från Lofoten till norra Afrika, och Östersjön upp till Bottenhavet. Den går även in i Medelhavet. Skarpsillen liknar sillen men är som fullvuxen mindre än denna. Ryggfenan börjar bakom eller i linje med bukfenornas fäste (hos sillen framför). Skarpsillen blir cirka 16 centimeter lång, ibland längre, och är en silverglänsande stimfisk. Skarpkantade fjäll längs buken bildar en vasst sågtandad "köl", vilket kom att ge fisken det före år 1690 använda namnet hwassbuk. Namnet skarpsill är historiskt känt sedan 1762. Lokala namn har på Gotland varit sprut, samt plugg för ung skarpsill i Bohuslän.
Framförallt beredd (saltad eller rökt) skarpsill har i Bohuslän kallats brisling eller brissling (med varianterna bressling och brässling), från norskan, känt före år 1779. Motsvarande namn i Blekinge, Skåne och Halland har varit briling (lokalt i Blekinge även brilling). Från lågtyskan härrör den äldre benämningen breitling. Sockersaltad och kryddinlagd skarpsill saluförs i Skandinavien under det traditionella handelsnamnet ansjovis, vilket bland annat är en viktig ingrediens i Janssons frestelse. Skarpsill inlagd i tomatsås som tidigare såldes som sardiner, saluförs efter EU-förhandlingar numera som brisling.
Skarpsillen är mogen för sin första lek vid 1–3 års ålder. Leken försiggår ute till havs eller intill kusten på 10–40 meters djup. Den leker helst då vattentemperaturen är 8–12° Celsius, vilket innebär att Skagerraks och Kattegatts skarpsillar leker under april–juli, Östersjöns i mars-augusti och Nordatlantens i februari-juli.

LODDA

lodda
Mallotus villosus



Lodda, Mallotus villosus, är liten stimfisk i norra Atlanten, Norra ishavet och norra Stilla havet som tillhör familjen norsfiskar. Loddan blir omkring 20–25 cm lång och är en obemärkt silverfärgad stimfisk. Den leker i kustvatten i stora stim.
Loddan fiskas industriellt och saluförs fryst eller konserverad men är inte någon särskilt uppskattad matfisk. Den brukas som foder åt andra fiskar, varvid man gör fiskmjöl av den.
Viktigast är loddan som föda för andra arter i ekosystemet. Valar, sälar och sjöfågel är alla beroende av tillgången på lodda.

GLANSFISK

glansfisk
Lampris guttatus



kännetecken:Glansfisken kännetecknas av en hög, hoptryckt kroppsform, en enda ryggfena samt en mängd strålar i bukfenorna. Ryggfenan är långsträckt; dess främre del är hög och skärformigt böjd. Samma form har bröstfenorna och stjärtfenan. Bukfenorna är långa och smala, medan den relativt långa analfenan däremot är låg och liknar ryggfenans bakre del. Fisken når ända till 200 centimeters längd och kan väga upptill 270 kilogram. Glansfisken är en mycket färgrik fisk. Fenorna och läpparna är klarröda; kroppen är på ovansidan glänsande stålblå, en färg som gradvis, nedåt buken, övergår i ljust rosa; sidorna är överströdda med runda eller ovala, silverfärgade fläckar. Munnen är tandlös och framskjutbar.Glansfisken lever pelagiskt ner till 400 meters djup där den lever på bläckfisk, mindre kräftdjur och småfisk. Mycket litet är känt om fiskens fortplantning.utbredning:Dess utbredning sträcker sig ifrån nordligaste Atlanten från Nordnorge, Islands sydkust, Grönlands sydspets och södra Newfoundland i norr till Godahoppsudden och södra Sydamerika i söder. Den går in i Skagerack och är en tillfällig besökare i svenska vatten, där den dock ej förökar sig. Den går sällsynt in i västligaste Medelhavet. I Stilla havet förekommer den från norra Japan och södra Kanadas kuster i norr (sällsynt ända från Alaskas sydkust) till södra Australien och södra Sydamerika i söder.

SILLKUNG

sillkung
Regalecus glesne



Sillkung (Regalecus glesne) är en sällsynt benfisk i familjen Regalecidae som förekommer i alla oceaner, på djup mellan 300 och 600 meter. Sillkungar har uppmätts till över 11 meter och kan väga upp till 272 kg.
Sillkungar är världens längsta benfiskar. De har en bandformad bräcklig kropp med silveraktiga sidor och blåaktig rygg, ibland med mörka, längsgående ränder som täcks av talrika små vårtliknande upphöjningar. Ögonen är stora och runda, munnen framskjuten med svart insida som saknar käktänder. Sillkungar saknar fjäll, analfena och stjärtfena, men har en mycket lång röd ryggfena bestående av 250-400 mjuka fenstrålar vars främre 10-15 strålar är förlängda och bildar en (kunga-)krona vilken brukar försvinna hos äldre djur. Bägge "bukfenorna" är förlängda strålar som troligen används som känselorgan. Sillkungar simmar med slingrande rörelser.
Födan består av småfisk, bläckfisk, mindre kräftdjur som krill. Sillkungar leker mellan juli och december, varefter rom och yngel driver med havsströmmar nära ytan.
Första gången en sillkung påträffades i Sverige var utanför Koster 1879 och nu senast i Bovallstrand 2010.

LERSTUBB

lerstubb
Pomatoschistus microps



kännetecken:Lerstubben är sandfärgad (i bland ganska mörkt) med mörkare fläckar längs sidorna. Lik sandstubben, men både honan och hanen hos lerstubben har en mörk fläck på främre ryggfenans bakkant. Dessutom saknar lerstubben fjäll på kroppen framför främre ryggfenan och har en mörk rand vid basen av bröstfenorna. Två ryggfenor, varav den främsta är hög, med taggstrålar. Den bakre är lägre och mjukstrålig. De båda bukfenorna är sammanvuxna och bildar en sugskiva. Lerstubben blir upp till 7 cm lång.Lerstubben lever i havet, även om den tål sötvatten och kan gå upp i flodmynningar. Den vistas främst på grunt vatten upp till 10 meters djup (djupare under vintern) och med ler- eller sandbotten, där den ofta lurar på byten delvis nergrävd. Födan utgörs av små kräftdjur, maskar, larver och andra ryggradslösa djur. Livslängd upp till 3 år.Lerstubben blir könsmogen vid 1 till 1,5 års ålder. Den leker under vår till sommar, varvid hanen lockar honor att lägga ägg i någon hålighet, oftast ett tomt musselskal. Efteråt vaktar hanen äggen, som kläcks efter 7 till 9 dagar. Ynglen övergår från ett pelagiskt liv till bottenliv när de är omkring 1 centimeter långa.utbredning:Medelhavet och östra Atlanten från Marocko norrut till mellersta Norge. Finns runt Brittiska öarna, går in i Skagerack, Kattegatt och Östersjön upp till Finska viken och Ålands hav.

KLUMPFISK

klumpfisk
Mola mola



Klumpfisk eller solfisk, även simmande huvudet, Mola mola, är en stor och långsam fiskart med säregen kroppsform.
Kroppen är mycket hög och kort, upp till 4 meter lång med genomsnittsvikten 1100 kg, vilken gör den till den största nu levande benfisken. Rygg- och analfenorna formar utdragna roderlika ytor. Stjärtfenan saknas men har ersatts av en förlängning av rygg- och analfenorna som bildar en slags orörlig köl längst bak. Munnen är liten. Bröstfenorna är små. Bukfenor saknas. Huden är fint skrovlig. Färgen är gråbrun men kan snabbt växla mellan olika nyanser. Fisken är pelagisk. Födan utgörs av ryggradslösa djur, mestadels maneter, men också växter och småfisk.
Klumpfisken avger vid leken enorma mängder rom, upp till 300 miljoner romkorn, vilket kan vara den största mängden ägg hos något ryggradsdjur. Fortplantningen är i stort sett okänd, men larver (5 mm stora) har hittats vid Floridas kust.
Det alternativa namnet solfisk vilket också är artens namn på åtskilliga andra språk kommer av fiskens vana att vid lugnt väder ligga på sidan i ytan, ofta med fenorna lättjefullt viftande i luften. Vid snabbare förflyttning i ytskiktet simmar klumpfisken ofta med ryggfenan stickande upp ovanför vattenytan på ett sätt som påminner om en haj men som lätt skiljs därifrån.
Utbredningsområdet är vidsträckt och inkluderar större delen av Atlanten. Klumpfisken påträffas tillfälligtvis vid svenska västkusten, oftare i Nordsjön och vid Englands kuster. Den största klumpfisk som påträffats i Sverige fastnade i en trål 2005-10-06 och vägde 478 kilo.
11 december 2007 upptäcktes en död klumpfisk på Östra Stranden i Halmstad. Fyndet väckte stor uppmärksamhet.

SMÅ FLÄCKIG RÖDHAJ

små fläckig rödhaj
Scyliorhinus canicula



Den småfläckiga rödhajen är en liten haj med ryggfenorna placerade mycket långt bak. Färgen på ovansidan är rödaktig till ljusbrun med flera små, mörka fläckar. Den kan även ha mer spridda, vita fläckar samt otydliga, mörka, sadelformade markeringar över ryggen. Arten kan bli upp till 100 cm lång, i Medelhavet upp till 60 cm.Småfläckig rödhaj vistas vid kontinentalhyllorna och dess övre sluttningar på djup från 10 meter ner till 400 meter, djupare (ner till 780 meter) i Medelhavet. Den är dock vanligast på djup ner till 110 meter, åtminstone utanför Medelhavet. Den småfläckiga rödhajen är framför allt en bottenlevande, nattaktiv art som främst lever på sand- grus- koralltäckta eller gyttjiga bottnar, gärna algbevuxna. Den kan emellertid också återfinnas pelagiskt. Födan utgörs av blötdjur, kräftdjur, små bläckfiskar, havsborstmaskar och små benfiskar (i synnerhet sill). Den kan även ta döda fiskar. Det är inte ovanligt att den fördelar sig i enkönade stim.Den är en äggläggande art och som alla andra hajar har den inre befruktning. Äggkapslarnas trådar i hörnen kan utdragna bli meterlånga. Honan använder dem för att förankra kapseln vid lämpliga föremål i havsbottnen under äggläggningen. Arten har ingen speciell lektid utan parar sig under hela året. Äggkapslarna läggs emellertid under november till juli på fasta underlag med mossdjur, alger och svampdjur. De kläcks efter 8 till 9 månader. Ynglen och ungfiskarna lever vanligen på grunt vatten.Småfläckig rödhaj förekommer i nordöstra Atlanten från norska kusten och Brittiska öarna, inkluderande Shetlandsöarna, via Medelhavet (dock endast tillfälligtvis i Svarta havet) till Senegal och troligtvis Elfenbenskusten. Näst efter pigghajen är den i svenska vatten den vanligaste hajen.