STENSNULTRA

stensnultra
Ctenolabrus rupestris



kännetecken:Stensnultran har en mer avlång kropp än de flesta snultror. Färgen är mycket varierande, men går vanligtvis i rött, brunt eller brungrått, oftast med hela eller främre partiet av buken ljusgrå. Den har en svart fläck framtill på ryggfenan, och en annan vid stjärtrotens övre del. Vid parningstiden utvecklar hanen röda fläckar på främre delen av kroppen, och honan får mörka ränder på buken. Längden är vanligtvis omkring 11 cm, men kan nå upp till 18 cm.
Arten är en bottenfisk som lever på algbeväxta bottnar med klippor eller en blandning av sten och sand. Vanligtvis går den ner till 20 meters djup, men i synnerhet äldre individer kan gå ner till 50 m. Födan består av bryozoa, kräftdjur och snäckor. Högsta kända ålder är 8 år.
Stensnultran leker under sommaren då hanen hävdar ett revir. Äggen, som kläcks efter omkring en vecka, och de unga larverna är pelagiska. Könsmognaden inträffar vid ungefär 2 års ålder.Arten finns från mellersta Norge, längs Bohuslän in i Östersjön till Bornholm, Medelhavet och södra Svarta havet till Marocko. Arten leker i Sverige..

BERGSKÄDDA ELLER BERGTUNGA

bergskädda eller bergtunga
Microstomus kitt


Bergtungan har en tämligen långsträckt kropp med litet huvud. Sidorna är helt släta. Ögonsidan är rödbrun till mörkbrun samt svagt flammig i ljusare och mörkare nyanser. Blindsidan är vit. Den kan ofta vara en aning slemmig. Bergtungan kan väga upp mot 2 kilogram och bli 60 centimeter lång, men blir sällan över 40 centimeter lång och 10 år gammal. Sidolinjen gör en liten böjning uppåt över bröstfenan men är för övrigt rak.Den lever på sand-, grus- eller klippbotten på upptill 200 meters djup. Dess föda består av ledsnäckor, kräftdjur, borstmaskar, musslor och ormstjärnor.
Bergtungan leker under vår och sommar. Honan lägger upp till 200 000 ägg. Dessa kläcks efter omkring en vecka. Larverna är till en början pelagiska och simmar som vanliga fiskar med buken neråt, men vid en längd av omkring 1,5–2 centimeter börjar vänstra ögat vandra åt höger, och de börjar simma med vänsta sidan neråt. Strax därefter söker de sig till botten på tämligen djupt vatten. Bergtungan blir könsmogen vid 3–6 års ålder.Bergtungan lever från Portugal längs Atlantkusten över Brittiska öarna till Färöarna, runt Island och längs Norges kust upp till Barents hav. Går in i Öresund..

BLÅKÄXA

blåkäxa
Etmopterus spinax


är en utrotningshotad hajfisk som lever längs Sveriges västkust.
Den blir nästan aldrig längre än 45 centimeter, och är således Nordatlantens minsta hajart. Den har ett antal lysorgan på undersidan som avger ett svagt grönt sken. Eventuellt har detta med fortplantningen att göra.
Blåkäxan lever normalt på cirka 200 till 700 meters djup, men kan vid kusterna gå upp till 75 och kan då förekomma i Skageracks djupare delar, tillfälligt i Bohuslän.
Födan består av småfisk, bläckfisk, musslor, kräftdjur och räkor. Under sommaren föds de drygt tio centimeter långa ynglen, 6-20 stycken åt gången.
Blåkäxa finns, förutom på den svenska västkusten, även längs med hela Norges kust, i Nordsjön, längs södra Island, väster om Irland samt kring den Iberiska halvön och i västra Medelhavet, längs hela Västafrika ända ner till Godahoppsudden.
Blåkäxan är inte listad som hotad av IUCN, men i Sverige är den rödlistad som sårbar.

ÖRING

öring
salmo trutta




 öring är en art i familjen laxfiskar. Varianter är havsöring (Salmo trutta trutta), insjööring (Salmo trutta lacustris) och bäcköring (Salmo trutta fario). Öringen är Jämtlands landskapsfisk. Öringen är populär att bedriva sportfiske efter och är en väldigt uppskattad ädelfisk.

Havsöring (Salmo trutta trutta) är öringartens havsvandrande (anadrom) ras. Precis som laxen vandrar den som unge ut i havet, men stannar oftast närmare kusten under sin uppväxt. Som vuxen blir dock havsöringen mindre än laxen. Havsöringar över 15 kg är sällsynta. Östersjöns havsöring blir i regel mer storvuxen än den på västkusten.

• Bäcköring (Salmo trutta fario) skiljer sig från insjööring och havsöring främst genom sin mindre storlek, den mörkt gul- bruna glansen samt genom att den aldrig blir silverblank. Färg, teckning och storlek kan variera kraftigt mellan olika vatten. Som vuxen behåller den ungdomsdräkten till skillnad från havs- och insjööring.
• Insjööring (Salmo trutta m. lacustris) är en öring som har anpassat sig till ett liv i sötvatten under hela sin livscykel och gör sin vandring från sin födelseälv eller -bäck till sjön. Insjööring, havsöring (Salmo trutta m. trutta) och bäcköring (Salmo trutta m. fario) är samma art, men ekologiskt olika raser, där den särskiljande faktorn utgörs av att de lever i olika miljöer.
• Börsting är ett dialektalt namn för insjööring i bland annat Lappland och vid Vänern, längs Norrlandskusten kallas havsöring Börting. Bäcköringen kallas lokalt vid Norrlandskusten för "Stenbit" - som ju även är namnet på hanen av arten sjurygg.Öringen leker över grusbottnar i strömmande vattendrag under hösten. Rommen kläcks under senvinter/våren och ynglen lever under den första tiden av näringen i gulesäcken. Efterhand börjar ynglen äta insekter och plankton för att vid 10-15 cm storlek blanda in fisk i födan. Den unga fisken stannar i vattendraget under något/några år (bäcköring hela livet) innan de vandrar ut i en större sjö eller havet. Öringen stannar i sjön eller havet tills den uppnår könsmognad då den vandrar tillbaka till det vattendrag där den föddes för att leka.
  Öringen har påverkats negativt av vattenkraftsutbyggnaden. Dammarna som används vid elproduktion utgör tillsammans med fel lagda vägtrummor vandringshinder vilket fragmenterar livsmiljön och splittrar populationer. Öringen är även mycket känslig för försurning.
  Skogsbruket påverkar vattendraget genom att slamma igen lekbottnar med finsediment. Igenslamningen gör att rommen eller ynglen kvävs. Den ökade partikeltransporten kommer av att skogsbruket dikar, markbereder och kör i eller nära vattendraget. Själva kalavverkningen orsakar även den en ökad partikeltransport. Det är därför viktigt att beväxta skyddszoner finns mot vattendraget och att diken har översilningsområden där partiklar kan fastna.
  Under flottningsepoken rensades vattendragen på sten och ofta vallades vattendraget in för att förenkla flottningen. Stenar i vattendrag utgör levnadssubstrat för mikroorganismer, insekter, maskar och snäckor. I och med att stenarna har tagits upp ur vattendraget minskar även ytan för dessa organismer att leva på vilket gör att både antalet arter och individer minskar. Effekten för öringen blev att det blev ont om föda och fiskynglen fick ont om gömställen. Dessutom förstörde rensningarna öringens lekbottnar vilket gjorde att reproduktionen stördes. Trots att rensningarna genomfördes för mellan femtio och 150 år sedan består skadorna än idag.

LÅNGA

långa
Molva molva



kännetecken:Långans främsta kännetecken är den långsträckta kroppen med två ryggfenor, varav den bakre löper längs en stor del av kroppen. Även analfenan är lång. Huvudet är relativt litet och på underkäken sitter en stor skäggtöm. Färgen är brun eller gråbrun med ljust eller vitt bukparti. Den kan nå en maximal vikt av 45 kilogram och en längd på ca 2 meter.
Långan lever på djupt vatten (oftast mellan 100 och 400 meter, men kan förekomma så djupt som 1000 meter) vid klippbottnar och trivs särskilt bra vid isolerade kippor och skeppsvrak. Den är en rovfisk med utmärkt luktsinne och livnär sig på fisk som sill, torsk och plattfisk samt kräftdjur och sjöstjärnor.
Långan kan bli åtminstone 25 år gammal.
Långan leker under mars till juli på 60 till 300 meters djup. Honan lägger ett stort antal ägg som svävar nära bottnen. Ynglen är däremot pelagiska och håller sig på omkring 200 meters djup. Den blir könsmogen vid 6 till 8 års ålder.
Honans äggantal är imponerande; normalt håller det sig på något eller några tiotals miljoner ägg.Den lever i norravästra Atlanten och Ishavet vid Newfoundland och södra Grönland, kring västra och södra Islandskusten och i östra Atlanten längs norska kusten till Skagerack och södra Öresund. Vidare längs Brittiska öarna och östra Atlantkusten ner till nordvästra Medelhavet och Marocko. Förekommer i Sverige längs hela västkusten ner till Öresund.

Bäcköring och en massa svordomar senare!!

Jag åkte upp till en mycket god vän i Hyssna igår med ganska stora förhoppningar om stora feta bäcköringar större än va du kan ana :) ska vara där hela helgen och bara fiska och dricka Morgan och en och annan gt!!! Och när jag kom fram så hade kompisen kört fram sin leksak så vi kunde ta oss till fin fina bäckar :)satte sig på detta jävla Ass till 4 hjuling.. Kom fram till ett mycket trevlig sträcka av bäcken kastar ut flötet o masken ett antal gånger utan resultat och två flöten och en jävla massa krokar senare bestämmer vi att vi beger oss till ett ställe där vi verkligen vet att det finns öring för här va stendött :( sagt och gjort kommer fram till denna underbara plats ska först ta mig ut till ett ställe mitt i bäcken men regnet har gjort sitt så jag hinner inte kasta för jag sätter mig på röven maskeburken flyger iväg åt ett håll och spöet åt ett annat:) jag blir inte arg jag blir helt vansinnig och säger muntert till kompisen att nu åker vi hem och tar en stadig Morgan!! Jag är inte bitter alls men skitfiske va det verkligen :( och en trisslott köpte jag inte....

GLYSKOLJA

glyskolja
Trisopterus minutus



kännetecken:Glyskoljan blir upptill 30 centimeter lång och kan nå en vikt av 0,3 kilogram. Fisken är tämligen slank, ljusbrun på ovansidan, mer silverfärgad på sidorna till rent vit på buken. Den har 3 ryggfenor och 2 analfenor som, till skillnad från hos skäggtorsken, som den liknar, ej möts vid basen. Den har en tydlig skäggtöm under hakan.
Glyskoljan lever i mindre stim på 15-250 meters djup nära botten. Ungfiskarna lever i grundare vatten.
Glyskoljan lever på bottenlevande kräftdjur, blötdjur och mindre fiskar.
Den kan bli upp till 5 år gammal, dock sällan mer än 3 år.Glyskoljan leker under vår och tidig sommar på 50-100 meters djup. I Medelhavet kan leken börja redan under vintern. Ägg och yngel är pelagiska. Den blir könsmogen vid omkring 1 års ålder.Den lever i östra Atlanten från Sydnorges kust, runt Brittiska öarna, i Skagerrak och söderut längs Nordafrikas kust till norra Marocko. Glyskoljan finns även vid den norra Medelhavskusten. Även vid Danmark och Västsverige.