PADDULK

PADDULK
Cottunculus microps



Paddyngelliknande fisk med stort huvud och liten kropp. Huvudet har 4 låga benknölar, men, till skillnad från de snarlika simporna, inga taggar. Huden är fjällös men sträv, och är gråaktig med 3 – 4 mörkare, breda tvärband. Hakan har flera slemgropar, och gällocket 4 upphöjningar. Paddulken kan bli upp till 30 cm. Hanen, som känns igen på att han har en könspapill vid anus, blir störst.Paddulken är en bottenfisk som föredrar mjuka bottnar på ett djup mellan 150 och 1 300 m, vanligen inte djupare än drygt 200 m. Födan utgörs av havsborstmaskar, pungräkor, märlkräftor och havsspindlar.Fisken leker vintertid, då honan lägger omkring 200 klibbiga ägg som fastnar på bottnen. Äggen kläcks efter 1,5 till 2 månader, larverna är pelagiska som små.Paddulken finns i norra Atlanten från Engelska kanalen via Nordsjön och norska kusten till Svalbard, sydvästra Barents hav, Färöarna och Island. Vidare via södra och mellersta Grönland till Saint Lawrenceviken i Kanada och söderöver till New Jersey i USA...

HAVSÄNGEL

Havsängel
Squatina squatina



Utseende:
Havsängeln har ett mycket karakteristiskt utseende med en ovanifrån tillplattad kropp, som gör att hajen ser ut som en rocka. Bröstfenorna är stora och har liknats vid vingar, därav namnet. Även bukfenorna är stora och har samma form. Munnen och näsborrarna är placerade långt fram på nosen. Stjärten är smal och har två ryggfenor. Analfena saknas. Honan kan bli 244 cm lång, men blir sällan längre än 150 cm. Längdrekordet för hanen är 183 cm; han blir dock sällan över 1 m.
Havsängeln har en rätt variabel färgteckning; ovansidan kan vara brunaktig, ibland åt det rödaktiga hållet; den kan också vara grå eller grågrön. Förutom grundfärgen har den prickar och streck i svart och ibland i vitt. Buken är blekgul.

Fisken lever på mjuka bottnar (sand eller dy) på upptill 150 meters djup. Djupet är årstidsberoende; under den varmare årstiden drar den sig till grundare vatten. Den är framför allt i rörelse under natten, och kan då tillfälligtvis övergå till ett pelagiskt levnadssätt. Under dagtid ligger den begravd i bottenmaterialet med bara ögonen stickande upp. Födan består huvudsakligen av benfiskar, men den tar också rockor, kräftdjur och blötdjur.
Arten föder levande ungar, mellan 9 och 20 stycken per gång. Ungarna är mellan 20 och 30 cm långa vid födseln.Havsängeln finns i Nordostatlanten, från Brittiska öarna och sydligaste Norge söderöver till Medelhavet, Marocko, Västsahara och Kanarieöarna. Tidigare fanns den även i Nordsjön..
 

SIK

SIK
Coregonus lavaretus



utseende:Sikarna har silverfärgade fjäll och gråa fenor. Mellan rygg- och stjärtfenan har den även en fettfena som förekommer hos laxfiskarna. Sikens huvud och mun är liten i förhållande till resten av dess kropp. En liten sik kan påminna om en siklöja. Underkäkens spets skjuter inte fram om överkäken. Tänder förekommer vanligtvis på mellankäksbenen och tungan.
De olika nordiska sikarterna är mycket lika varandra till utseendet och till kroppsformen. För att skilja åt de olika formerna av sik brukar man se på antalet gälräfständer i den främsta gälbågen. Antalet gälräfständer varierar mellan 20 och 45 hos de olika sikarterna. Storsiken har i medeltal 19-32 gälräfständer, sandsiken 17-28, älvsiken 25-31 och den lilla planktonsiken 37-45 gälräfständer.
De olika sikformernas tillväxthastighet, storlek och livslängd varierar beroende på typ och plats. De största sikarna är älvsiken, som kan bli 60 cm och väga upp till 8 kg, och storsiken, som kan bli 50 cm och väga upp till 8,5 kg. De minsta nordiska sikarna är planktonsiken och blåsiken, som ofta inte blir mer än 10-15 cm och sällan väger mer än 0,5 kg. Det finns dock platser där blåsiken kan bli över 40 cm lång.Som ung äter siken djurplankton. De former som har mindre antal gälräfständer övergår till att äta bottenlevande djur, såsom dagsländelarver, copepoder, vattenloppor, snäckor och musslor vid vuxen ålder. Även mindre fiskar kan duga som föda åt sikarna.
Sik är en sötvattenfisk som förekommer i hela Östersjöområdet samt i insjöar i Norden. I Sverige och Finland återfinns sex arter naturligt: aspsik, blåsik, planktonsik, sandsik, storsik och älvsik. Därtill har man i Finland inplanterat storskallesik, som ursprungligen kommer från Sibirien. Siken trivs i rena, kalla och syrerika vatten. Den finns även i bräckt vatten i Bottenhavet, Östersjön och Finska viken.
I många svenska sjöar med finns det två eller flera sikarter (siklöjan oräknad). Det finns tre sikarter i Siljan, i Randsjön, Orten och Västra Vattnan i Ljusnans vattensystem, i Locknesjön i Ljungans vattensystem (där en fjärde art, älvsik, inplanterades 1943-1951), Vojmsjön (i Ångermanälvens system) och Storlaisan (Lais-, Vindel- och Umeälvens system). Fyra arter förekommer i Madkroken, Småland, Gimån (Ljungans vattensystem), Storsjön i Jämtland (där en femte art älvsik, inplanterats), Storvindeln (Vindel- och Umeälvens system) samt i Skalka-Parkijaure (Lule älvs system). Fem arter finns i Vänern (stor-, plankton-, valaam-, blå-, och aspsik) och i Hornavan (samma arter), där en sjätte art, älvsiken, inplanterades på 1940-talet. Sveriges övriga storsjöar har mindre antal sikarter. Vättern har två eller möjligen alltjämt tre arter (sand- och älvsik samt kanske storsik), Mälaren två (älv- och planktonsik) och Hjälmaren en (planktonsik). I Östersjön finns två arter (älv- och valaamsik).Siken blir könsmogen vid omkring 4 till 5 års ålder. Beroende på art och plats leker siken mellan september och februari. Asp- och storsiken leker i älvar, medan sandsiken, som lever i hav, leker vid yttergrund. Älvsiken leker såväl i älvar som sjöar. Leken sker på 0,5 till 6 meters djup, vid områden med sand- eller grusbotten..

RINGBUK

ringbuk
Liparis liparis



Utseende:Ringbuken har en mjuk hud utan fjäll, och en sugskiva på buken som bildats av de omvandlade bukfenorna. Stjärt- rygg- och analfenorna är sammanvuxna. Fisken har fyra näsborrar. Färgteckningen är spräcklig eller strimmig i olika nyanser av grått, brunt, gult eller rött. Huvud och framkropp är kraftiga. Fisken är liten, med en maxlängd på 15 cm.
Arten är en bottenfisk som föredrarbottnar med kraftig algväxtlighet på vanligtvis grunt vatten, även om den kan gå ner till 300 meters djup. Födan består främst av kräftdjur, men den kan också ta havsborstmaskar och små fiskar.
Lektiden infaller under vintern, då honan lägger ägg som klibbar fast vid bottnen och kläcks efter 6 till 8 veckor. Larverna är pelagiska.Ringbuken finns i nordöstra Atlanten från vattnen kring Brittisk öarna till Island och längs nordeuropeiska Atlantkusten längs Norge till Vita havet. Går upp i större delen av Östersjön inklusive Finska viken.

SANDTUNGA
Pegusa lascaris



utseende:Sandtungan har en oval, avlång kropp. Högersidan, som är ögonsida, är gulbrun med bruna fläckar. Bröstfenan har en stor svart fläck med ljusgul kant. Den liknar sjötungan, och skiljs bäst från denna genom blindsidans stora, rosettliknande näsöppningar. Maximala längden är 40 cm, även om den oftast är omkring 30 cm.Arten är en bottenfisk som lever på mjuka till halvmjuka bottnar som sand, gyttja eller grus. Vanligtvis håller den sig på 20 till 50 meters djup, men kan förekomma på mellan 5 och 350 m. Den kan bli upp till 13 år gammal. Födan består av ryggradslösa djur som märlkräftor, pungräkor, räkor, musslor och havsborstmaskar.Utbredningsområdet omfattar östra Atlanten från Brittiska öarna till Västafrika. Den går in i Medelhavet och Svarta havet. Fynd har rapporterats från Suezkanalen och Azovska sjön.

BRUN PIGGHAJ
Centrophorus squamosus




Den bruna pigghajen är enfärgat grå, gråbrun eller rödbrun med mörka fenor och grov hud med flera hudtänder. Buken är något ljusare. Ögonen är stora med grön reflex. Tänderna är smala med enkla spetsar, små i den undre käken, stora i den övre. Den har två ryggfenor, varje med en kraftig tagg främst. Den är lik sin släkting pigghajen, men har kortare bröstfenor och större ögon. Största rapporterade längd är 164 cm; den anses som fullvuxen vid en längd av 100 cm för hanen, 110 cm för honan.Arten är framför allt en djuphavsart som vanligtvis lever på kontinentalsockelns sluttningar mellan 200 och 2 400 m. Den kan gå högre upp, men i Nordatlanten går den sällan högre upp än 1 000 m^. Hajen vistas framför allt vid bottnen, även om den också kan leva pelagiskt. Den livnär sig på stimfiskar som bland annat sill och torsk, men tar också bläckfisk. Högsta ålder uppskattas till omkring 70 år.Arten är levandefödare som blir könsmogen vid omkring 10 år för hanarna, 12 år för honorna. Honan föder mellan 5 och 8 ungar med en längd på 35 till 40 cm.Den bruna pigghajen finns i östra Atlanten från södra Island över Färöarna, västra Brittiska öarna, Madeira, Azorerna och Centralafrika till Sydafrika, i västra Indiska oceanen från Sydafrika till Aldabraatollen och i västra Stilla havet från Japan och Filippinerna till sydöstra Australien och Nya Zeeland.

LYRKNOT
trigla lyra


Utseende:En avlång fisk med stort, benklätt huvud och starkt sluttande panna. Bakom gällocket har den två kraftiga, bakåtriktade taggar. Kroppen är rosafärgad med blåprickiga bröst- och ryggfenor. Buken är blek. Den främre ryggfenan består av 9 till 10 taggstrålar, medan den bakre har 15 till 16 mjukstrålar. Lyrknoten kan bli upp till 60 cm lång, men är oftast mindre.Arten lever nära sand- och dybottnar på ett djup mellan 100 och 700 m, oftast dock inte djupare än 400 m. Den lever av kräftdjur som krabbor och räkor. Högsta kända ålder är 7 år. I övrigt är inte mycket känt om artens levnadssätt.Lyrknoten finns i östra Atlanten från norra Brittiska öarna och Nordsjön via Madeira och Medelhavet (men inte Svarta havet) till Walvis Bay i Namibia. Den har påträffats vid Danmark, Sverige och Norge.