onsdag 24 oktober 2012

SILL ELLER STRÖMMING



sill eller srömming
Clupea harengus



I höjd med Kalmar, breddgrad 59° 30' och norr därom, är benämningen strömming och räknades tidigare som en självständig art. En sill från Västerhavet har ett förhållandevis kort huvud jämfört med en strömming från Östersjön. Sillen från Västerhavet uppnår en längd på 23-30 cm. Strömming från norra Östersjön är något kortare och har en längd på 15-24 cm och har successivt lägre antal ryggkotor ju längre in i Bottniska viken den kommer från. Man tror att det beror på den gradvis minskade salthalten, ju längre norrut man kommer. Trots de påtagliga skillnaderna i utseende och skelett mellan sill och strömming, och att smaken som anrättad matfisk är väsentligen olika, räknar ändå biologer numera de båda slagen till samma art.
Sillens vikt varierar mellan 40 och 200 gram. Sillen kan uppnå en ålder av 25 år, men den normala åldern är 10 år.
Sill är den vanligaste fiskarten på jorden. Den förekommer i stora stim, bland annat i Östersjön och på båda sidor av Atlanten. Den kan bli mer än 50 cm lång och uppnå en vikt av mer än ett halvt kilo. Den största kända strömming som fångats i Östersjön var 51 cm och vägde över ett kilo. Sillens föda består huvudsakligen av krill, hoppkräftor och mindre fiskar. Sillen är i sin tur bytesdjur för sälar, valar, torsk, andra större fiskar och människor. Strömmingen äter främst hinn- och hoppkräftor, framförallt som ung, men som vuxen även pungräkor, märlkräftor och ibland även småströmming.
Traditionellt har namnet strömming använts för sill fångad i större delen av Östersjön. På en kunglig begäran från 1500-talet drog man en gräns där sill fångad öster om en linje mellan Kalmar och den polska kusten skulle kallas strömming. Det svenska namnet strömming har ett okänt ursprung, men tros komma från fornsvenskans 'strömling' eller från en förminskningsform av ordet 'strömil', som beskriver en som far fram i flock, och som ytterst är avlett av 'strömma'. I dag vet man att det är samma art. Skärströmming eller skärsill kallas sådan strömming fångad i svenska skärgården eller inomskärs. Namnet strömling finns även i andra språk som talas längs Östersjön och Nordsjön. Ordet strömming härstammar också från sveamålet, medan man i götamålet sade sill. Ändå fick Kalmar, som ligger i södra Götaland, bilda gräns för var fisken skall kallas "strömming" respektive "sill".
Den största anledningen till att sillen i större delen av Östersjön givits ett eget namn är nog framförallt att artens egenskaper stegvis förändras ju längre in i Östersjön den simmar. Till exempel minskar antalet ryggkotor, huvudet blir längre och fetthalten minskar. Förändringarna sker framförallt på grund av att Östersjöns låga salthalt utsätter enskilda sillar för stress.
Normalt förekommer två mer framträdande lekperioder under året. Höst och vår leker sillen på ett vattendjup mellan 0 och upp till mer än 140 meter. Sillen blir i Västerhavet könsmogen vid 3-4 års ålder och i Östersjön vid 2-3 års ålder. Höstlekande strömming, som anses ha dominerat fångsterna fram till mitten på 1900-talet minskade starkt under 1900-talets andra hälft och har visat tecken till att öka först nu på 2000-talet.
Sillen söker sig till bankar ute i havet, men leker även direkt vid stränder inne vid kusten eller i skärgårdar. Strömmingen föredrar hårdare underlag men leker helst på styvare växtlighet. Den undviker helt mjukt underlag som lera. Däremot kan den lägga rommen på allt från sand, sten, berg, musslor till fingrenade alger. För att avgöra om underlaget duger känner den av bottenmaterialet med sina bukfenor innan rommen eller mjölken släpps ut i portioner mellan vilka fisken lämnar botten för en kort stund. För vårlekarna i Stockholms södra skärgård ligger toppen ungefär i början till mitten av juni. Högst upp i Bottenviken sker leken ännu senare och i södra Östersjön sker leken redan i mars-april. Lekperioden är dessutom ofta ganska utdragen. Man kan faktiskt hitta lekmogen strömming under nästan hela året, men huvuddelen av leken sker när vattentemperaturen är mellan cirka 8 och 12 grader. I början på vårleken sker leken först nära kusten och flyttar sedan längre ut mot öppet hav där lämpligt temperaturintervall då påträffas. Höstlekande strömming leker främst längre ifrån kusten eftersom rätt temperatur mestadels påträffas längre ut under hösten.
Befruktningsprocenten ligger oftast omkring 98-100 %, och dödligheten är normalt låg under rommens utvecklingstid, omkring 5-10 %. Fingrenade alger har visats påverka rommens överlevnad negativt på flera håll i Östersjön, framför allt i juni månad. Under 1900-talets senare decennier krympte lekområdena i utbredning på grund av ökad grumlighet i vattnet och att algbältena därmed tvingades närmare ytan.

SANKT PERS FISK

sankt pers fisk
Zeus faber



kännetecken:
Sanktpersfisk har en sidledes ihoptryckt, mycket hög kropp. Den är gråbrun till gult brunaktig, ofta med diffust flammiga markeringar. På var sida av kroppen har den en svart fläck som enligt sägen skulle vara märken efter Sankt Petrus ("Sankte Per") fingertoppar – därav namnet. Den utskjutbara munnen har kraftigt underbett.
Maximalt kan honan bli upp till och med 90 centimeter lång, hanen 45 centimeter. Största noterade vikt är 8 kilogram. Den kan bli åtminstone 12 år gammal.Sanktpersfisk lever på 10 till 300 meters djup, sällan långt från kusten. Fisken är vanligtvis solitär utom under parningstiden. Lever på kräftdjur, bläckfisk och andra fiskar. Då den är en tämligen dålig simmare tar den hjälp av sin utskjutbara mun för att fånga byten.Sanktpersfisk leker under vår till sommar beroende på geografisk hemvist. Äggen är pelagiska. Fisken blir könsmogen vid 3–4 års ålder.
Sanktpersfisken förekommer i Atlantens östra kustområden, från Sydafrika i syd längs Afrikas och Europas atlantkuster, in i Medelhavet och Svarta havet samt upp till och med Brittiska öarna och södra Norge i norr.Arten förekommer dessutom i Indiska oceanens alla kustområden, och återfinns också kring Nya Zeeland och Australien, Japan och Korea.
I Norden går sanktpersfisk in i Skagerrak och Kattegatt samt delar av året i svenska vatten, men den leker inte där.

SIMPKNOT

Simpknot (Triglops murrayi) hör till familjen simpor i ordningen kindpansrade fiskar.
kännetecken:Som alla simpor har simpknoten ett stort, triangulärt huvud som är täckt av benplåtar,[ medan stjärten är lång och smal. Den har två ryggfenor, av vilka den främre har taggstrålar. Kroppens rygg och sidor är spräckliga i mörkbrunt och ljusbrunt, och den främre ryggfenan har en svart fläck. Under sidolinjen har kroppen snedställda åsar med tandade kanter. Gällocket är försett med fyra bakåtriktade taggar. Fisken kan bli upp till 20 cm lång.Simpknoten är en bottenfisk som lever på blandbotten ner till 300 meters djup. Födan består av havsborstmaskar och kräftdjur.Arten har inre befruktning, och lektiden infaller under hösten, då honan kan lägga upp till 600 ägg. Ynglen är pelagiska.Simpknoten finns i Nordatlanten från Massachusetts (Cape Cod) via Grönland, Island, Färöarna och Skottland till Norge och norrut till Vita havet. Går in i Skagerack, men är sällsynt i Sverige, där den inte heller fortplantar sig.

måndag 15 oktober 2012

VITROCKA

vitrocka
raja lintea



kännetecken:Vitrockan har en plogformad kropp med spetsig nos, och en svans som är något kortare än kroppen. Denna har ett antal mindre hudtänder vid skuldrorna, omkring ögonen och längs ryggen, samt tre rader större hudtänder längs stjärten. Ovansidan är enfärgat gråaktig till blåaktig, medan undersidan är vit med mörka kanter. Som mest kan den bli 123 cm lång och väga 11,2 kg.Arten är en djuphavsfisk som lever på 320 till 1 460 meters djup i västra Atlanten, och mellan 200 och 640 i östra. Födan består av olika bottendjur. Vitrockan är äggläggande, men honan och hanen har ändå en regelrätt parning med omfamning. Äggkapslarna, som är omkring 11 cm långa och 8 cm breda, har spetsiga horn i hörnen och avsätts på sandiga eller gyttjiga bottnar.Vitrockan finns i Nordatlanten från Kanadas östkust och Grönlands västkust över Island och Färöarna till norska kusten och Skagerack. Förekomsten i svenska vatten (utanför Bohuslän) har ökat.IUCN har klassificerat arten som livskraftig ("LC"), och det finns inga tecken på att populationen skulle förändras nämnvärt. Fisket betraktas som ett potentiellt hot av IUCN, men på grund av att vitrockan framför allt uppehåller sig djupare vattenlager är det för närvarande inget reellt hot. Man ser emellertid det faktum att då Sverige förbjöd fiske av slätrocka år 2004 fisket i stället inriktades på denna art som något som bör bevakas.

GRÅHAJ

gråhaj
Galeorhinus galeus



kännetecken:Gråhajen är en långsmal haj med spetsig nos. Färgen är grå till gråblå med vitaktig buk. Stjärtfenans bakre, övre kant har ett tydligt hack. Ryggfenorna är små, den bakre ungefär hälften så bred vid basen som den främre, medan bröstfenorna är stora.
Storleken varierar; i Medelhavet kan honan bli upptill 2 meter lång, medan längden vanligen är mindre i andra lokaler. IUCN anger mellan 1,2 och 1,35 m för hanar, 1,34 till 1,4 (sällsynt 1,5) m för honor.
Gråhajen vistas både nära bottnen och högre upp, både ensam och i mindre stim. Den lever på mindre fiskar som torsk och vitling, kräftdjur och blötdjur. Den tar även as.
Gråhajen kan bli upp till 60 år gammal.
Arten företar långa årliga flyttningar på upptill 2 500 km.Gråhajhonan är dräktig i omkring 10 månader, och föder därefter 25 till 50 fullt utvecklade ungar under sommaren. Ungarna är omkring 40 cm långa vid födseln.utbrednings:Finns i de flesta hav. I Skandinavien vid Islands sydkust, längs hela norska kusten och sällsynt i Skagerack och Kattegatt. Fortplantar sig i Sverige.

FLÄCKIG SJÖKOCK

fläckig sjökock
Callionymus maculatus



kännetecken:Den fläckiga sjökocken är långsmal med ett stort, brett huvud och en framåtriktad mun. Den har två ryggfenor, den främre med taggstrålar. Den första taggstrålen är längre än de övriga hos hanen, men skillnaden är inte lika stor som hos randig sjökock. Gällocket har en tagg med fyra spetsar, Hanen har ljusblå och mörkbruna fläckar; honan är brungrå på ovansidan, och har ett brunt tvärstreck på bakkroppen. Ryggfenorna är fläckiga; den bakre har 4 rader fläckar hos hanen, och 2 hos honan. Honan kan bli 13 cm lång, hanen 16 cm.Arten är en bottenfisk som föredrar mjuka bottnar (sand eller lera) på upp till 200 meters djup. (Äldre verk uppger ibland 650 meter som maxdjup). Födan består av bottendjur som maskar, snäckor och kräftdjur.
Den fläckiga sjökockens parningstid infaller under våren. Leken påminner om den hos randig och nätmönstrad sjökock, med hanen och honan som simmar uppåt buk mot buk medan de avger ägg och mjölke. Både äggen och larverna är pelagiska.
Utbredningsområdet omfattar östra Atlanten från södra Island, större delen av norska kusten, Skagerack, Kattegatt, och vidare kring Brittiska öarna längs europeiska Atlantkusten ner till Medelhavet (men ej Svarta havet) och Senegal. Arten fortplantar sig i Sverige..

MAKRILLHAJ ELLER MAKO

makrillhaj eller mako
Isurus oxyrinchus



kännetecken:En slank, strömlinjeformad haj med gråblå till mörkblå ovansida och ljusgrå till vit undersida. Den kan bli upptill 4 meter lång och som mest väga 570 kg. Hajen har 5 gälspringor, och tänder som syns även när munnen är stängd.Den betraktas som en av världens snabbaste hajar och kan simma i en hastighet på 30–40 km/h på långa sträckor. Det har hävdats att den kan uppnå en topphastighet av 74 km/h på korta sträckor. Man känner till att makohajen har skadat människor, men födan utgörs framför allt av fisk. Större individer utvecklar dock tänder lämpade även för marina däggdjur.Makohajen är likt de flesta andra hajar ovovivipar, och föder fullbildade ungar. Efter en dräktighetstid av 15 till 19 månader föder honan mellan 4 och 25 ungar som är mellan 60 och 75 centimeter långa. Hanen blir könsmogen vid ungefär 2 år, honan vid 6 år.utbredning:Arten finns i de flesta tropiska och varmtempererade hav. I Europa finns den från Sydnorges kust, väster om Brittiska öarna och vidare ner till Medelhavet Makohajen föredrar en vattenemperatur av minst 16 °C. Den vistas både vid ytan och ner till ett djup av 400 meter

torsdag 11 oktober 2012

FEMMTÖMMAD SKÄRLÅNGA

 
 
femmtömmad skärlånga
Ciliata mustela
 
 
 
 
Den femtömmade skärlångan har två ryggfenor. Den främre har kort längd och mycket låg höjd. Den främsta fenstrålen är emellertid kraftigt förlängd, ungefär lika hög som den bakre ryggfenan. Denna är mycket lång och når nästan ända till stjärtfenan. Även analfenan är relativt lång, omkring halva kroppslängden. Färgen är brunaktig, buken är ljusare. Kroppen är långsträckt, med fem skäggtömmar på det korta huvudet; en under hakan och fyra på nosens ovansida. Fisken blir upp till 25 centimeter lång.
Den lever vid bottnen på grunt vatten, upp till 25 meters djup, på tångbeväxta bottnar. Den föredrar hårda bottnar, men förekommer även på sand- gyttje- och grusbottnar.
Fisken lever främst på små kräftdjur, men kan även äta alger, blötdjur, mindre leddjur samt undantagsvis småfisk. Den kan bli upp till 3 år gammal.
Den femtömmade skärlångan leker under våren. De små äggen är pelagiska. Den leker även i Sverige.Den femtömmade skärlångan förekommer i östra Atlanten från Islands sydkust och längs norska kusten runt Brittiska öarna och från franska Atlantkusten upp till Spaniens och Portugals atlantkust. Går in i Skagerack och Kattegatt och sällsynt till södra Öresund..

SJURYGG


sjurygg
Cyclopterus lumpus



kännetecken:
Färgen är blågrå på ovansidan och röd eller grön på undersidan. Färgerna hos hanen blir skarpare under lekperioden,med rödaktiga sidor, buk och fenor.
Bukfenorna och bukpartiet mellan dem är omvandlade till en stor sugskiva som i synnerhet hanen använder då han vaktar äggen. Hos äldre fiskar täcks ryggfenan av en kraftig hudkam. Honan, som även kallas kvabbso, kan bli 70 cm och väga ca 7 kg. Hanen, som kallas stenbit kan bli 40 cm och väga ca 3 kg.Levnadssättet är till stor del okänt. Man tror att de lever pelagiskt på djupt vatten utanför lektiden, men ingenting säkert är känt. Den leker under vinter till vår, då honan lägger upp till 300 000 ägg i högar på bottnen. Äggen, som först är röda men snart byter färg till grönt, vaktas av hanen. De kläcks efter 7–8 veckor.. Den huvudsakliga födan består av kräftdjur, maneter och maskar.Sjuryggen lever i kustnära områden i Atlanten och närliggande innanhav, från Biscayabukten och Atlantkusten norrut, över södra Grönland och runt Island till Vita havet, Hudson Bay och Bottenviken.

SKOLÄST

skoläst
Coryphaenoides rupestris



kännetecken:Skolästen har ett stort, trubbigt huvud och en bakåt avsmalnande kropp, som slutar i en lång, smal, svansliknande stjärt. Fjällen är små, analfenan och den låga bakre ryggfenan är mycket långa och hänger samman baktill. Hakan har en kort skäggtöm. Kroppsfärgen är grå till brun med svarta eller brungrå fenor. Längden kan uppgå till 110 cm, men håller sig vanligen kring 80 till 90 cm. Maximal konstaterad vikt är 1,69 kg.Skolästen blir könsmogen vid en ungefärlig längd av 60 cm för honor, 40 cm för hanar, motsvarande en ålder mellan 8 och 16 år. Hanarna leker varje år, honorna endast vartannat. Leken sker från sommaren till senhösten nära mjuk botten på ett djup mellan 600 och 1 400 m. Äggen och ynglen är pelagiska.Skolästen är en djuphavsfisk, som under lågvatten uppehåller sig tillsammans med andra artfränder nära botten på ett djup mellan 400 och 1 200 m, undantagsvis ända ner till 2 200 m. Vid högvatten sprids fiskbeståndet och skolästen kan gå upp till 1 000 m ovanför botten. Den lever också i kolonier kring undervattenshöjder i Nordatlanten. Fisken vandrar från djupt vatten under sommaren till grundare vatten under vintern. Skolästen lever av kräftdjur (främst räkor), bläckfiskar och fisk.Arten finns i Nordatlanten längs den kanadensiska kusten, kring Grönlands sydspets, runt Island utom nordkusten, längs norska kusten och söderut till Nordafrika. Den går in i Skagerrak och finns på djupt vatten mellan Norge och Sverige.Skolästen fiskas kraftigt i Nordatlanten, vanligtvis med botten- och flyttrål. Det anses allmänt att den är överexploaterad[, och trots minskade fiskekvoter är den på tillbakagång. Den sena könsmognaden, långsamma tillväxten och låga fruktsamheten gör den extra känslig. I Sverige är den rödlistad med klassifikationen "VU", sårbar..

TJOCKLÄPPAD MULTE

tjockläppad multe
Chelon labrosus


kännetecken:Den tjockläppade multen är silverfärgad med längsgående ränder i blått eller grönt på sidorna. Överläppen är tjock och vårtig. Längden kan nå upp till 75 centimeter. Maxvikten är omkring 5 kilogram.
Den lever i stim i salt- och brackvatten med mjuka, beväxta bottnar. Den vistas gärna i anslutning till varmvattensutsläpp ifrån till exempel kärnkraftverk, där den, även i norra delen av sitt utbredningsområde, kan stanna kvar också vintertid.
Lektiden i Engelska kanalen är under våren och tidig sommar, men infaller tidigare söderöver. Den blir könsmogen omkring 4 års ålder. Maxåldern är omkring 25 år.Utbredning:
Från Sudan norrut längs med Afrikas kust, i Medelhavet och längs västra Sydeuropas kust. Sommartid även i Nordsjön, runt Brittiska öarna och upp till Island, och in i Kattegatt. Går tillfälligtvis så långt norr som till Färöarna. Vanlig runt Danmark, södra Norge och Sveriges västkust. Tillfällig i Östersjön och vid Finland.

regnbåge eller regnbågsörring

regnbåge
onchorhynchus mykiss



Regnbåge (även kallad regnbågsöring samt regnbågsforell och forell, troligen från det tyska ordet Regenbogenforelle) (Oncorhynchus mykiss, tidigare: Salmo gairdneri eller Salmo irideus) är en fiskart.
Regnbågen är ganska lik öring men har ett rödaktigt band längs sidorna och dessutom är dess fenor prickiga. Ursprungligen en nordamerikansk art som har inplanterats i många länder världen över. Regnbågar som lever i havet kallas steelhead i Nordamerika. I Sverige fångas den sällan vilt men odlas flitigt och säljs då i handeln som laxforell eller regnbågslax.
Odlad regnbåge sätts ofta ut i svenska vattendrag i sportfiskesyfte, och är ett mycket populärt fiskebyte bland annat på grund av dess energiska kämpande vid infångandet. Regnbåge är den dominerande fisken i så kallat put and take-vatten.

tisdag 9 oktober 2012

SPJUTROCKA ELLER STINGROCKA

sjutrocka eller stingrockaDasyatis pastinaca



Spjutrocka (Dasyatis pastinaca) är en broskfisk tillhörande familjen spjutrockor. Den kallas också stingrocka kännetecken:Spjutrockan är en tämligen stor rocka, med en lång, smal, fenlös svans. Den kan bli upp till 2,5 m lång (inräknat svansen, som utgör 2/3 av kroppslängden[), och väga 30 kg, På svansen sitter en bakåtriktad, upp till 30 cm lång gifttagg (eventuellt två, om rockan just håller på att ömsa tagg). Giftet är inte dödligt för människor, men kan orsaka smärta och illamående. Även inflammationer och förlamningar förekommer. Ovansidan är grå, brun, brungrön, mörkblå eller svart och kan ha ljusare markeringar, medan undersidan är vitaktig med mörkare kanter.Arten lever främst i kustvatten på ett djup mellan 25 till 30 m och kan gå upp i flodmynningarnas brackvatten, men kan även gå ner till så pass stora djup som 200 m. Den är en bottenfisk som föredrar mjuka bottnar (sand och dy), även om den också kan uppehålla sig vid klipprev. Den livnär sig på kräftdjur, bottenfisk och blötdjur.Som alla spjutrockor är spjutrockan levandefödare; efter en dräktighetsperiod på omkring 4 månader får honan mellan 4 och 7 ungar.Spjutrockan finns i östra Atlanten från södra Norge via Brittiska öarna, Medelhavet (inklusive Svarta havet), Kanarieöarna och Madeira till Sydafrika. Den förekommer sällsynt i Nordsjön, Skagerack och Kattegatt och har även besökt den svenska västkusten några gånger, men förökar sig inte där.

onsdag 3 oktober 2012

SKARPSILL

skarpsill
Sprattus sprattus



Skarpsill, vassbuk, brisling, Sprattus sprattus (Linné, 1758), är en art av benfisk i familjen sillfiskar (Clupeidae). Utbredningsområdet är östra Atlanten, från Lofoten till norra Afrika, och Östersjön upp till Bottenhavet. Den går även in i Medelhavet. Skarpsillen liknar sillen men är som fullvuxen mindre än denna. Ryggfenan börjar bakom eller i linje med bukfenornas fäste (hos sillen framför). Skarpsillen blir cirka 16 centimeter lång, ibland längre, och är en silverglänsande stimfisk. Skarpkantade fjäll längs buken bildar en vasst sågtandad "köl", vilket kom att ge fisken det före år 1690 använda namnet hwassbuk. Namnet skarpsill är historiskt känt sedan 1762. Lokala namn har på Gotland varit sprut, samt plugg för ung skarpsill i Bohuslän.
Framförallt beredd (saltad eller rökt) skarpsill har i Bohuslän kallats brisling eller brissling (med varianterna bressling och brässling), från norskan, känt före år 1779. Motsvarande namn i Blekinge, Skåne och Halland har varit briling (lokalt i Blekinge även brilling). Från lågtyskan härrör den äldre benämningen breitling. Sockersaltad och kryddinlagd skarpsill saluförs i Skandinavien under det traditionella handelsnamnet ansjovis, vilket bland annat är en viktig ingrediens i Janssons frestelse. Skarpsill inlagd i tomatsås som tidigare såldes som sardiner, saluförs efter EU-förhandlingar numera som brisling.
Skarpsillen är mogen för sin första lek vid 1–3 års ålder. Leken försiggår ute till havs eller intill kusten på 10–40 meters djup. Den leker helst då vattentemperaturen är 8–12° Celsius, vilket innebär att Skagerraks och Kattegatts skarpsillar leker under april–juli, Östersjöns i mars-augusti och Nordatlantens i februari-juli.

LODDA

lodda
Mallotus villosus



Lodda, Mallotus villosus, är liten stimfisk i norra Atlanten, Norra ishavet och norra Stilla havet som tillhör familjen norsfiskar. Loddan blir omkring 20–25 cm lång och är en obemärkt silverfärgad stimfisk. Den leker i kustvatten i stora stim.
Loddan fiskas industriellt och saluförs fryst eller konserverad men är inte någon särskilt uppskattad matfisk. Den brukas som foder åt andra fiskar, varvid man gör fiskmjöl av den.
Viktigast är loddan som föda för andra arter i ekosystemet. Valar, sälar och sjöfågel är alla beroende av tillgången på lodda.

GLANSFISK

glansfisk
Lampris guttatus



kännetecken:Glansfisken kännetecknas av en hög, hoptryckt kroppsform, en enda ryggfena samt en mängd strålar i bukfenorna. Ryggfenan är långsträckt; dess främre del är hög och skärformigt böjd. Samma form har bröstfenorna och stjärtfenan. Bukfenorna är långa och smala, medan den relativt långa analfenan däremot är låg och liknar ryggfenans bakre del. Fisken når ända till 200 centimeters längd och kan väga upptill 270 kilogram. Glansfisken är en mycket färgrik fisk. Fenorna och läpparna är klarröda; kroppen är på ovansidan glänsande stålblå, en färg som gradvis, nedåt buken, övergår i ljust rosa; sidorna är överströdda med runda eller ovala, silverfärgade fläckar. Munnen är tandlös och framskjutbar.Glansfisken lever pelagiskt ner till 400 meters djup där den lever på bläckfisk, mindre kräftdjur och småfisk. Mycket litet är känt om fiskens fortplantning.utbredning:Dess utbredning sträcker sig ifrån nordligaste Atlanten från Nordnorge, Islands sydkust, Grönlands sydspets och södra Newfoundland i norr till Godahoppsudden och södra Sydamerika i söder. Den går in i Skagerack och är en tillfällig besökare i svenska vatten, där den dock ej förökar sig. Den går sällsynt in i västligaste Medelhavet. I Stilla havet förekommer den från norra Japan och södra Kanadas kuster i norr (sällsynt ända från Alaskas sydkust) till södra Australien och södra Sydamerika i söder.

SILLKUNG

sillkung
Regalecus glesne



Sillkung (Regalecus glesne) är en sällsynt benfisk i familjen Regalecidae som förekommer i alla oceaner, på djup mellan 300 och 600 meter. Sillkungar har uppmätts till över 11 meter och kan väga upp till 272 kg.
Sillkungar är världens längsta benfiskar. De har en bandformad bräcklig kropp med silveraktiga sidor och blåaktig rygg, ibland med mörka, längsgående ränder som täcks av talrika små vårtliknande upphöjningar. Ögonen är stora och runda, munnen framskjuten med svart insida som saknar käktänder. Sillkungar saknar fjäll, analfena och stjärtfena, men har en mycket lång röd ryggfena bestående av 250-400 mjuka fenstrålar vars främre 10-15 strålar är förlängda och bildar en (kunga-)krona vilken brukar försvinna hos äldre djur. Bägge "bukfenorna" är förlängda strålar som troligen används som känselorgan. Sillkungar simmar med slingrande rörelser.
Födan består av småfisk, bläckfisk, mindre kräftdjur som krill. Sillkungar leker mellan juli och december, varefter rom och yngel driver med havsströmmar nära ytan.
Första gången en sillkung påträffades i Sverige var utanför Koster 1879 och nu senast i Bovallstrand 2010.

LERSTUBB

lerstubb
Pomatoschistus microps



kännetecken:Lerstubben är sandfärgad (i bland ganska mörkt) med mörkare fläckar längs sidorna. Lik sandstubben, men både honan och hanen hos lerstubben har en mörk fläck på främre ryggfenans bakkant. Dessutom saknar lerstubben fjäll på kroppen framför främre ryggfenan och har en mörk rand vid basen av bröstfenorna. Två ryggfenor, varav den främsta är hög, med taggstrålar. Den bakre är lägre och mjukstrålig. De båda bukfenorna är sammanvuxna och bildar en sugskiva. Lerstubben blir upp till 7 cm lång.Lerstubben lever i havet, även om den tål sötvatten och kan gå upp i flodmynningar. Den vistas främst på grunt vatten upp till 10 meters djup (djupare under vintern) och med ler- eller sandbotten, där den ofta lurar på byten delvis nergrävd. Födan utgörs av små kräftdjur, maskar, larver och andra ryggradslösa djur. Livslängd upp till 3 år.Lerstubben blir könsmogen vid 1 till 1,5 års ålder. Den leker under vår till sommar, varvid hanen lockar honor att lägga ägg i någon hålighet, oftast ett tomt musselskal. Efteråt vaktar hanen äggen, som kläcks efter 7 till 9 dagar. Ynglen övergår från ett pelagiskt liv till bottenliv när de är omkring 1 centimeter långa.utbredning:Medelhavet och östra Atlanten från Marocko norrut till mellersta Norge. Finns runt Brittiska öarna, går in i Skagerack, Kattegatt och Östersjön upp till Finska viken och Ålands hav.

KLUMPFISK

klumpfisk
Mola mola



Klumpfisk eller solfisk, även simmande huvudet, Mola mola, är en stor och långsam fiskart med säregen kroppsform.
Kroppen är mycket hög och kort, upp till 4 meter lång med genomsnittsvikten 1100 kg, vilken gör den till den största nu levande benfisken. Rygg- och analfenorna formar utdragna roderlika ytor. Stjärtfenan saknas men har ersatts av en förlängning av rygg- och analfenorna som bildar en slags orörlig köl längst bak. Munnen är liten. Bröstfenorna är små. Bukfenor saknas. Huden är fint skrovlig. Färgen är gråbrun men kan snabbt växla mellan olika nyanser. Fisken är pelagisk. Födan utgörs av ryggradslösa djur, mestadels maneter, men också växter och småfisk.
Klumpfisken avger vid leken enorma mängder rom, upp till 300 miljoner romkorn, vilket kan vara den största mängden ägg hos något ryggradsdjur. Fortplantningen är i stort sett okänd, men larver (5 mm stora) har hittats vid Floridas kust.
Det alternativa namnet solfisk vilket också är artens namn på åtskilliga andra språk kommer av fiskens vana att vid lugnt väder ligga på sidan i ytan, ofta med fenorna lättjefullt viftande i luften. Vid snabbare förflyttning i ytskiktet simmar klumpfisken ofta med ryggfenan stickande upp ovanför vattenytan på ett sätt som påminner om en haj men som lätt skiljs därifrån.
Utbredningsområdet är vidsträckt och inkluderar större delen av Atlanten. Klumpfisken påträffas tillfälligtvis vid svenska västkusten, oftare i Nordsjön och vid Englands kuster. Den största klumpfisk som påträffats i Sverige fastnade i en trål 2005-10-06 och vägde 478 kilo.
11 december 2007 upptäcktes en död klumpfisk på Östra Stranden i Halmstad. Fyndet väckte stor uppmärksamhet.

SMÅ FLÄCKIG RÖDHAJ

små fläckig rödhaj
Scyliorhinus canicula



Den småfläckiga rödhajen är en liten haj med ryggfenorna placerade mycket långt bak. Färgen på ovansidan är rödaktig till ljusbrun med flera små, mörka fläckar. Den kan även ha mer spridda, vita fläckar samt otydliga, mörka, sadelformade markeringar över ryggen. Arten kan bli upp till 100 cm lång, i Medelhavet upp till 60 cm.Småfläckig rödhaj vistas vid kontinentalhyllorna och dess övre sluttningar på djup från 10 meter ner till 400 meter, djupare (ner till 780 meter) i Medelhavet. Den är dock vanligast på djup ner till 110 meter, åtminstone utanför Medelhavet. Den småfläckiga rödhajen är framför allt en bottenlevande, nattaktiv art som främst lever på sand- grus- koralltäckta eller gyttjiga bottnar, gärna algbevuxna. Den kan emellertid också återfinnas pelagiskt. Födan utgörs av blötdjur, kräftdjur, små bläckfiskar, havsborstmaskar och små benfiskar (i synnerhet sill). Den kan även ta döda fiskar. Det är inte ovanligt att den fördelar sig i enkönade stim.Den är en äggläggande art och som alla andra hajar har den inre befruktning. Äggkapslarnas trådar i hörnen kan utdragna bli meterlånga. Honan använder dem för att förankra kapseln vid lämpliga föremål i havsbottnen under äggläggningen. Arten har ingen speciell lektid utan parar sig under hela året. Äggkapslarna läggs emellertid under november till juli på fasta underlag med mossdjur, alger och svampdjur. De kläcks efter 8 till 9 månader. Ynglen och ungfiskarna lever vanligen på grunt vatten.Småfläckig rödhaj förekommer i nordöstra Atlanten från norska kusten och Brittiska öarna, inkluderande Shetlandsöarna, via Medelhavet (dock endast tillfälligtvis i Svarta havet) till Senegal och troligtvis Elfenbenskusten. Näst efter pigghajen är den i svenska vatten den vanligaste hajen.

tisdag 2 oktober 2012

KUNGSFISK ELLER UER

kungsfisk eller uer
Sebastes norvegicus, även Sebastes marinus



kännetecken:En klart rosafärgad fisk med stora ögon och 5 trubbiga taggar på gällocket. Den nedersta av dessa är vänd nedåt (viktigt artkännetecken). Ryggfenan är mycket lång och uppdelad i två sektioner: en främre, längre del, med kraftiga taggstrålar, och en bakre, högre del med mjuka fenstrålar. Den större kungsfisken kan bli upp till 100 centimeter lång och kan väga upp till 15 kilo.
Lever på 100 till 1000 meters djup. De yngre fiskarna håller sig närmare kusten, på grundare vatten, än de äldre.
Större kungsfisken livnär sig av fisk och större kräftdjur. Den kan bli upp till 60 år gammal.Leker under hösten. Fisken är levandefödare med inre befruktning, och hanen har ett särskilt parningsorgan. Honan föder under våren mellan 50 000 och 350 000 ungar med en längd av 5 till 7 millimeter, som är pelagiska tills de blir 3 till 4 centimeter långa. De är silverfärgade som unga, och får inte föräldrarnas rosa färg förrän de når en längd av 15 till 20 centimeter.Utbredning
Nordatlanten från New Jersey till Kanada i norra Nordamerika, vidare över Grönland, Island, Svalbard till Skagerack, norra Nordsjön och sällsynt i Kattegatt.

KNOT ELLER KNORRHANE

kot eller knorrhane
Eutrigla gurnardus



Knorrhanen och närbesläktade arter har ett stort pyramidformigt huvud som täcks av benplattor. Mest utmärkande är bröstfenorna, vilka har tre tjocka, ledade fenstrålar som fisken använder som känselspröt och smakorgan vid näringssöket nära botten. De används även som extrimiteter när fisken kryper på bottnen. Sidolinjen är markerad med en rad med större fjäll. Dessutom har den en rad med benknölar längs densamma. Färgen är brunaktig till gråaktig, med en tydligt avsatt, ljusare buk. Fisken blir vanligtvis inte längre än 30 cm, även om den kan bli upp till 60 cm lång och nå en vikt på knappt 1 kg. Till skillnad från sina släktingar har knorrhanen endast en led på sina fria fenstrålar istället för två..Knorrhanens lektid infaller från april till augusti, då honan lägger upp till 300 000 drygt millimeterstora ägg. Äggen och larverna är pelagiska. Hanarna blir könsmogna vid 3 års ålder, honorna vid 4.Arten är en bottenfisk som finns på klipp- sand- och dybotten, vanligtvis till litet mer än 100 m, även om den kan gå ner till över 300 m. Under födosök kan den dock lämna bottnen och simma i fritt vatten. Precis som flera andra knotfiskar kan knorrhanen frambringa ljud med hjälp av simblåsan, och detta har gett den dess namn. Den livnär sig på kräftdjur som räkor och mindre krabbor, samt mindre fiskar.
Arten förekommer i östra Atlanten från Marocko via Medelhavet och Svarta havet till norska kusten. Den går även in i Skagerack och Kattegatt till södra Östersjön, och fortplantar sig i svenska vatten.
De enda övriga arter i släktet som förekommer i svenska vatten är fenknoten (storgnoding, Eutrigla hirundo) och rödknoten (E. cuculus), den senare är mycket sällsynt...